  
Med två slitna stridsvagnar riktade rakt mot publiken så var hotet från norr påtagligt.
Raubtier värvade malmöpubliken direkt under det hypnotiserande introt i tonerna av Björnes Magasin. Krigarna från Haparanda agerade som en stormakt och fick ner publiken på knäna. En publik som slaviskt följde sångaren Hulkoff genom hela kvällen.
De avfyrade direkt den kyliga Det Finns Bara Krig som ekade med en kuslig känsla mellan KBs sönderskjutna väggar. Det nya materialet är hårt. Hårt som metall. Smutsiga Skjut, Gräv, Tig levererades med pondus och sätter sig direkt vid första upplevelsen av låten. Jaga Hårt och Från Min Kalla Döda Hand var iskalla och hade ett rått sound som visar att Raubtier fortfarande kan skapa intressanta låtar med genialiska texter.
Trion är fruktansvärt samspelta och det är med glädje, energirus och en rejäl överdos av svensk rå industrimetal som de golvar publiken. Under självklara Sveriges Elit som är en stor publikfavorit så tog publiken krafttag och det var med händerna gripandes om juvelerna som männen i publiken sjöng med. Mäktigt.
Den enda ”balladen” Polarvargen var ett välkommet nummer som gav ett mindre andningsuppehåll, för annars gick det undan utan dess like. Som en löpeld som åt sig framåt i rasande takt likt en gevärskula.
Hulkoffs kan väl inte hyllas för sin skönsång direkt men däremot skall han hyllas för sin grova och riviga sångstil som gör så mycket för för Raubtiers sound. För många Raubtier-oskulder kan det kräva flera igenomlyssningar på CD innan de kan ta till sången, men live får Hulkoff med vartenda en vid första ton.
Hulkoff brukar normalt springa frekvent mellan de tre uppställda mickstativen men denna afton fastnade han i mitten till större delen och istället fick den bastanta basisten Jonas växla hörn. Batteristen Mattias gjorde ett imponerande arbete på pallen och avfyrade snattrande salvor i rasande tempo mer explosiv än den andre.
Raubtier marscherar vidare bärandes på den svenska industrumetal-fanan.
Man.Macine.Industry
Sällan har undertecknad skådat ett så pass okänt förband med så stort storhetsvansinne. Full scendekor med skärmar, lyktor hängandes från taket. Ett mickstativ i modell podium med en LCD-skärm och belysning från en bogseringsbil! Basisten hade en 20tal plektrum likt Gene Simons som han kastade ut över publiken. Mottagandet var dock ljummet då inte någon visade intresse av att försöka fånga ett enda!
De försökte och försökte men lyckas inte få med sig publiken som såg ut att ha tagit sömnpiller. Deras industribaserade sound är slätstruken och låtarna är svaga och det kändes som om de bara stod och trampade vatten för de kom inte framåt. Sångaren var näst intill en plåga att lyssna på.
|
