  
Förra året skulle Nifelheim ha ett par högprofilspelningar: En i Malmö, en i Stockholm och en i Göteborg. Det gick åt helvete. För få biljetter såldes och samtliga spelningar ställdes in, något som förmedlades slarvigt till och med till bandmedlemmarna själva. Ersättningsspelningar ordnades (av andra föreningar och organisationer), men även de var lite underligt planerade. Vad som hände med Stockholmsspelningen minns jag inte, men skulle du till Malmöspelningen fick du åka in en bra bit i Köpenhamn, och skulle du till Göteborgsspelningen var plötsligt Halmstad ditt resmål. Den gången valde jag därför att stå över, så att redan året därpå få en möjlighet att ta igen det som missades gav ett litet glädjerus. Jag kan nämligen redan såhär inledningsvis meddela att Nifelheim är ett band som helt enkelt inte ger dåliga spelningar. Truckstop Alaska, där spelningen äger rum, är dessutom en mysig, hårdrockarvänlig lokal. För att ta ett exempel är ett av blickfången en stor väggmålning med bl.a. Mercyful Fate- och Bathory-albumomslag som motiv. Allt var alltså som upplagt för framgång. Dock glömde jag mitt anteckningsblock hemma, så när jag skriver intryck från ett av de mer kultförklarade black metal-bandens spelning får jag göra det på baksidan av flygblad från en syntklubb.
Förbanden ger jag inte särskilt mycket uppmärksamhet, men jag hinner uppfatta att jag borde kollat in Jönköpingsbandet Nominon lite mer både innan och under spelningen. De både lät bra och verkade bjuda på ett rejält framträdande. När det sedan är Nifelheims tur är jag snabbt framme vid scenen och väntar ivrigt. Många har svårt att ta Nifelheim på allvar. SVT-grejen och alla citat har för vissa tagit över, och plötsligt uppfattas Nifelheim inte längre som något seriöst. När Nifelheim går på scenen och börjar spela är det svårt att inte ta dem på allvar. Från inledande "Infernal Flame of Destruction", till "Bestial Avenger" via "Black Evil" är det maxfart hela vägen. Nifelheim har en aggressiv energi som sällan syns hos andra band, och den smittar verkligen av sig till publiken. Folk surfar i publikhavet genomgående under hela spelningen, någon tar sig emellanåt upp på scen för att kasta sig ut i en stagedive och vid ett underligt tillfälle skymtas en publiksurfare surfandes ovanpå en annan publiksurfare. Alltså, publiken lyfter ett fan ovanför sina huvud. Sedan tillkommer ytterligare ett fan, som förstnämnda fan då får ha ovanför sitt huvud.
Och allt det där är bandets förtjänst. Nifelheim är som sagt sällsynt energiska. Sångaren Hellbutcher väser och skriker sådär underbart öronskärande, intar alla patenterade poser och är dessutom lite småfolklig och tar fansen i hand. Tyrant vid basen gör en Steve Harris och sjunger (utan mikrofon) med till alla låtar under hela spelningen, och är duktig på att galet stirra ner publiken. Övriga bandmedlemmar är relativt nytillkomna, men om dem finns det bara bra saker att berätta. Ibland vid tyngre metalspelningar kan det mest låta som lite skrän och muller innan en lyckas identifiera låten. Det går ju snabbt, och mycket spelande ska klämmas in på kort tid. Låter då exempelvis gitarren annorlunda från vad en är van vid kan det vara anledning nog till förvirring. Hursomhelst lider Nifelheim ungefär precis noll procent av detta. Gitarren är precis lika knivskarp som på skivorna, och allt är genomgående snortajt. Låtar som "Sacrifice to the Lord of Darkness" och "Storm of the Reaper" drar igång publiken lite extra. Under "Storm of Satan's Fire" klättrar ett fan upp på scen och gör någon konstig form av framåtvolt-stagedive. Inte ens det upplevs som särskilt underligt, för sådan är stämningen och sådan är energin! Sådan är även min sammanfattning av spelningen. Nifelheim är oersättliga, och en missad Nifelheim-spelning är verkligen en missad upplevelse. Och som grädde på moset är Nifelheim ett av ytterst få band som faktiskt lyckas lura publiken att spelningen är över innan de går på med ett extranummer. |
