  
Copenhell, 14-15 juni 2013
Refshaleøen, Köpenhamn
Fredag 14:e Juni.
”We are the fucking Cancer Bats” skriker frontmannen, Liam Cormier från Pandaemonium-scenen och det här punkthrashiga hardcorebusarna är det första riktigt fängslande jag hör på Copenhell.
Eftersom jag inte pallar att åka fram och tillbaka från Malmö till Refshaleøen i Köpenhamns utkant,
där festivalområdet är byggt på en gammal industritomt, bor jag på ett av stadens bättre hotell. Enligt dem själva.
Incheckningen tog evig tid och därefter fick jag byta rum då fönstret inte gick att stänga. Därför anländer jag senare än planerat och när jag kliver av bussen inser jag till min fasa att hela promenaden om cirka en kilometer fram till insläppet faktiskt består av en kö. Jag zigzagar mig fram så snabbt det går och beskådar eländet av irriterade och smått berusade besökare i eftermiddagssolen. Framme vid ackrediteringen där jag kan hämta ut mitt armband går det dock rätt snabbt.
Sedan släntrar jag fram till Helviti-scenen där Amon Amarth ser ut och låter precis likadant som de gjorde en vecka tidigare på Sweden Rock. De är ju i form och gillar det de gör. Det gör publiken också och jag kan kanske tycka att speltiden är lite orättvis för även om jag inte är deras största fan så har de en ansenlig skara anhängare som fortfarande väntar utanför eller som inte slutat jobba än. Det är ju trallvänligt och folkligt och visuellt underhållande med vikingaskeppet på scen och dessa skäggiga hedningar med Johan Hägg som anförare. Titellåten från nyligen släppta ”Deciever of the Gods” är redan en allsångshit och avslutande ”Guardians of Asgaard” från ”Twilight of the Thunder God” levereras med såväl värme som värdighet.
Framför Hades-scenen har nu medelålders danskar i Hellacopters-Deftones och Metallica-tröjor samlats i väntan på Illdisposed. Ett av danmarks äldsta dödsmetalband som favoriserar den lite mer melodiösa dödsen men dem har jag sett förut och går därför vidare för att kolla in en för mig okänd orkester. Och det var där jag inledde.
Framför Cancer Bats, som imponerar med en sofistikerad och ösigt fusion av neo, HC, sludge och thrash. Det blir riktigt kul när de gör en cover på Beastie Boys ”Sabotage”.
Det stinker holk överallt och jag blir uppläxad av en dansk som menar att folksamlingen vid sidan av scenen faktiskt står i kö för att köpa öl. Sorry! Jag skulle inte ens köpa nån dryck. Jag ville bara kolla sista låten, ”Hail Destroyer”. Och med den svängiga avslutningen är Cancer Bats en av mina minnesvärda festivalupplevelser.
In Flames ser jag från grässlänten framför Helviti-scenen och då handlar snacket bara om Ghost. In Flames har ju aldrig lyckats utmärka sig för mig och det har väl inte Ghost heller men de senares publik måste jag bara försöka få grepp om.
Jag fattar att de tilltalar vänner av mjukare tongångar och att de känns lite exotiska i sina kåpor men jag skulle nog påstå att Ghost är så poppigt och catchy att till exempel ”Year Zero” från årets ”Infestissumam” är den ultimata floor-fillern på vilket danspalats som helst där en mogen publik vill röra sig på pin kiv, alltså dansa. Det är ett snyggt framförande och estetiken är klockrent mystisk och jag förstår deras makalösa framgångar i USA och övriga Europa. Kanske ligger det nåt i att man aldrig blir profet i sitt egen hemland. Jag får iallafall en puss på kinden av en söt och exalterad dansk bara för att jag, likt hans idoler, också är svensk. Det var rätt mysigt.
Eftermiddagen har övergått i kväll och jag måste äta så jag köper mat i en av de många serveringarna. Copenhell har på några år blivit gourmetfestivalen för här finns ett brett utbud och något för alla. Min mat tar jag med mig in till ”Smoke´n Hell” där man kan slappa i sköna fåtöljer, dricka lagrad rom samt röka cigarr. Och därefter är jag pigg och redo för Celeste från Frankrike som
maler fram långa instrumentalpartier med långsam och avant gardeinfluerad black. De ser ut som hårt arbetande gruvarbetare där de äntrar den rökiga scenen i mörkret med röda pannlampor. Dem skulle jag vilja lyssna på i klubbmiljö. Det ska jag.
Efter en fika är det dags för kvällens höjdpunkt och det är Danzig. Inte för mig kanske. Och till synes inte för så många andra heller men trots att det är ganska segt och såsigt i min smak så undrar jag vad Danzig skulle göra om han inte gjorde det här. Han kör Mother och då kvicknar många till. Han kör Snakes of Christ” som extranummer. Någonstans i mitten kommer Misfitsgitarristen Doyle in och kränger runt till bland annat ”I Turned into a Martian”.
Jag väljer att gå.
Lördag 15:e juni
Jag har lovat en bekant att ge Sabaton en chans så jag står framför Helviti-scenen halv fem då de kommer inmarscherande till tonerna av Europes intro till ”The Final Countdown”,
”Alright Copenhell! We are Sabaton!”. Alla jublar. Inte jag så mycket då kanske...
De verkar ha fantastiskt kul på scen och skuttar omkring som ystra valpar och det står helt klart att schlagerrock går hem hos eftermiddagspubliken. Det faller inte mig i smaken och jag är kritisk till att en metalfestival bokar en sådan akt. Allt från ”Carolus Rex” hade passat bättre på en poptillställning och hemska låten ”Karolinerns bön” får mig att vilja vara någon annanstans.
Grave ska spela på minsta scenen Paendemonium strax därpå och jag vet att det kommer att regna så jag kilar i väg till Jägermeisterbaren. Det är en gammal dubbeldäckarbuss mitt på området och där finns festivalvärldens bästa regnponchos. Jag får en shot och en poncho, det här är Danmark, och travar morskt iväg precis när det börjar dugga. Till ”You´ll never see” från 1992 års album med samma namn blåser det upp och ljudet börjar svaja samtidigt som himlen öppnar sig. Det är syndaflod och jag undrar uppriktigt hur bandet klarar det här. Jag och några andra tappra hukar bakom orangea plasthuvor men de flesta har flytt fältet och draperat sig bakom minsta tillgängliga tältflik. Ronnie Bergerstål bakom trummorna längst bak ser emellanåt ut som han paddlar med sina stockar. Erbarmligt, men jag kan inte annat än uttrycka beundran för sanna dödsveteraner då de avslutar med ”Morbid Way to Die” . Eloge!
Nu är det jävligt blött och kylslaget överallt. Jag huttrar som ett spädbarn men har åtminstone torra kläder då thrashveteranerna Testament från Kalifornien ska visa upp sig. Ingen tycks kunna uppbåda någon äkta entusiasm så det blir lite tillbakadraget men de gör sitt bästa och det är proffsigt och fint. ”Into the Pit” och ”Practice what you preach” sitter fint men nu är jag mest otålig för att få se God Seed. Så jag släntrar förbi Pandaemonium för att kolla lite på Bornholm från Ungern som spelar black. De är överraskande bra och jag har knappt hört dem tidigare men de låtar som fastnar från spelningen är ”Call of the Heathen Horns” från ”March of Glory and Revenge” och extremt tunggungande och långsamt repetitiva ”Acheron” från ”...On the way of the Hunting Mooon”.
Down går på 21.30 och nu har nyanlända och torrklädda festivalare anlänt från stan så stämningen stiger och kontrasten mellan dem och vi som varit där sedan eftermiddagen blir tydlig. Men när Down spelar ”Witchtripper” och Phil Anselmo är oartig på typiskt jänkevis känns all irritatiuon bortblåst och det svintunga introt till ”New Orleans is a Dying Whore” får många på kramhumör. Anselmo tillkännager att han är ”stoned cause of all the weedsmokers” men det tror vi inte på för ”Ghosts of Mississippi” och ”Bury me in smoke” sitter klockrent. Lite känslosamt blir det emellertid då Slayers gitarrist Jeff Hanneman, som avled tidigare i vår, tillägnas ”Lysergig Funeral Procession”. Down gjorde vad jag förväntade mig och hoppades på. De höll mig varm en stund.
Precis framför Hades-scenen där God Seed ska spela kan man stå. Om man är lång och stark. Precis bakom främre klungan är det en sjö. Jag får ställa mig vid kanten av den nybildade regnvattenspoolen och ett par gånger balansera på en planka fram mot tätklungan för att få några fotografier. Jag lovar! Men, Gaahls röst är som en kniv och jag ser hur karismatiskt han rör sig. Ljudet är bra och King ov Hell intar alla klassiska poser som förknippas med hans artisteri. Det är subtilt och elegant och extremt övertygande med en återhållen våldsamhet som norska veteraner inom black metal brukar behärska till fullo. Gaahl och King ov Hell tog namnet God Seed då tvisten kring namnet Gorgoroth avgjordes men fortfarande tvistar fans om vilka som egentligen har rätt att spela låtar som ”Forces of Satans Storms” eller ”Carving a Gigant” men det skiter King och Gaahl i . De spelar vilka låtar de vill och således får vi bland annat höra de två ovannämnda till högt jubel.
”Alt Liv” är en höjdpunkt för mig och jag är aldrig så lycklig och varm inombords som efter att fått höra vacker norsk black.
King Diamond ska avsluta årets festival. Jag har inte en chans att se någonting för det står en kompakt mur av danskar framför mig. Gissar att de är utkommenderade från någon korgbollsklubb. Men det verkar som om Kingen gör en storslagen entré nedför en trappa bakom ett galler som ramar in scenen. Ett jävligt shysst scenbygge ser det ut som och successivt monteras gallren bort och King Diamond använder scenenss trappor och balkonger likt han vore fantomen på operan. ”Sleepless nights” sitter fint, allt låter bra men efter ”Up from the grave” måste jag ge upp för kyla, trötthet och värkande fötter.
Trots allt är Copenhell en otroligt mysig festival som klarat av att växa utan att tumma på kvalitét, service eller god stämning.
Hejja, hejja! |
