  
Jag är sällan sen. Ibland händer det dock, så av Linköpingbandet Night hann jag mest bara uppfatta att publiken gav sitt godkännande och att den där killen verkligen kan skrika.
Det finns ett gammalt känt blues-sägen: om man vid nattetid befinner sig vid en vägkorsning utanför byn, kan man bli mött av en mystisk herre som gärna köpslår talanger i utbyte mot själar. Det skulle inte förvåna mig om sångaren i Dead Soul, Anders Landelius, visade sig vara denna mystiska herre. Iförd svart kostym, svart hatt, solglasögon och getskägg undrar man lite om inte djävulen själv gått upp på scen. Sången ackompanjerar dessutom utseendet väldigt väl. Frågan är mest om resten av musiken ackompanjerar sången väl. Detta är musik jag verkligen inte är van vid att höra. På bandets Facebook-sida heter musiken "Industrial Doom Blues", och jag är benägen att hålla med om beskrivningen. Om inte för annat så för att jag annars inte har någon aning om hur jag skulle beskriva det. Sången är bluesig och trummandet är mångfacetterat och väldigt fylligt, det blir lite så med två trummisar. De elektroniska inslagen är många, lika ofta verkar det vara samplade partier som syntspelade sådana. Även vid tangenterna står det två personer, likaså gör det vid gitarrerna. Sju personer på samma scen resulterar givetvis i en del ljud, och i kombination med den tämligen ovanliga genren blir det väldigt svårt att finna detta ointressant. Bra skulle jag också vilja kalla det, men kanske inte såpass att jag direkt kutar iväg och köper deras skiva. Ett sånt här förband gör det dessutom tydligt att tiden då Ghost främst var till för hårda hårdrockare som ville synda lite är ett minne blott.
Ghost tyckte det var dags för en hemmaturné. De senaste åren har de mest rest runt utomlands och bara gjort någon ströspelning på inhemsk mark då och då. Sist de satte sina fötter i Skåne var för mer än två år sedan. Efter lite stillsam körmusik och en lukt av rökelse som spridit sig i hela lokalen är det alltså dags igen. Årets fullängdare "Infestissumam" börjar dramatiskt med titelspåret som sömlöst går över till "Per Apera Ad Inferi", och samma sak får vi i Lund vara med om. Märkvärdigt blir det redan under första låten, innan den omtalade Papa Emeritus hinner gå på. Vad som blir tydligt då är att resten av bandet har gått och blivit självständiga rockstjärnor, som bjuder på en riktig show även utan frontmannen. Så var det inte riktigt innan; de tre gånger jag sett Ghost tidigare har det mest upplevts som Papa Emeritus plus band. Nu är det verkligen Ghost som i hela bandet Ghost. Med det sagt är det givetvis inte tråkigt när sångaren går på scenen. Allt är där det ska vara, breda gester tillsammans med mindre, diskreta rörelser som fulländar den där ond-påve-imagen. Han har dessutom börjat ge resten av bandet mer utrymme och skiftar gärna uppmärksamheten åt en bandmedlem när denne spelar något särskilt. Redan innan jag gick på spelningen hade jag bestämt mig för att inte tjata ihjäl läsare om den sataniska imagen. Läser du om Ghost vet du med största sannolikhet redan detta: Ghost spelar poppig hårdrock och sjunger om satan. Med det sagt är det ändå en alldeles speciell upplevelse när hela lokalen högljutt fyller i med "hail satan" under "Year Zero". Efter publikfavoriter som "Elizabeth" och nytillskott som Roky Erickson-covern "If You Have Ghost" börjar det sedan dra sig mot sitt slut. Ghost gör som de flesta och går av scenen en liten stund innan sista numret. Kvällens höjdpunkt blir första extranumret: "Ghuleh / Zombie Queen" som jag absolut kan tänka mig kommer vara en livefavorit hos publiken en lång tid framöver. Här blir det dessutom tydligt att Ghost knappast längre är det där hemliga, ockulta bandet. De har istället gått och blivit folkliga, påven tar fans i hand och är hela tiden med på när folk tar bilder. Resten av bandet har ju som tidigare nämnt gått och blivit egna rockstjärnor. När de avslutar med "Monstrance Clock" är det upplagt för allsång och folkligheten är oförneklig. Dock är det lika bra som alltid, Ghost ger helt enkelt inte dåliga spelningar. |
