|
Den 12 november var We came as Romans på besök i Stockholm för att spela på Tyrol. De är just nu på turné i Europa med Parkway Drive, Like Moths to Flames och Memphis May Fire. Längs med vägen till Tyrol så ringlar en lång kö. Full med förväntansfulla killar och tjejer, redo att springa in och ställa sig längst fram. Jag fick tillfälle att snacka lite med gitarristen Joshua Moore innan de skulle gå ut på scen.
Ni var och spelade i Köpenhamn igår, hur var det?
- Det var bra, men det var lite konstigt för mig på något vis. Vi har bara varit i Europa i fyra dagar, så jag har inte riktigt kommit över min jetlag än. Jag har haft en riktigt konstig sömn där jag har gått och lagt mig 21.00 och vaknat 07.00. Sedan har jag varit ute och promenerat, kommit tillbaka, tagit en powernap, för att sedan gå upp på scen en halvtimme efter jag vaknat upp. Fortfarande trött på scenen, och när spelningen var klar så var jag tillbaka i sängen typ.
Ni släppte ju ny skiva i somras, ”Tracing Back Roots”, hur skulle du beskriva den?
- Man skulle kunna säga att det är nästa steg i fortsättningen av vad nu vårat band är för något. Vi har gått från det riktigt ungdomliga soundet till lite mörkare toner. Vi lärde oss att handskas med livet och ta oss igenom de svåra delarna. ”Tracing Back Roots” skulle jag säga är en kombination av ungdomligheten och det lite mörkare. Vi har ändå försökt komma tillbaka till den lite mer ungdomliga andan, men använt oss av våra erfarenheter. Att inte göra om misstag, att göra saker lite bättre än vad du gjort i det förflutna.
Misstag, som till exempel?
- Du vet, normala misstag när man växer upp. Det som varje person går igenom antar jag. Alla i bandet gick ju igenom tonårsfasen när vi var ute på vägarna och turnerade. Vi har varit ett band i 8 år, jag är 24 idag. Så jag har gjort min resa genom övre tonåren till ung vuxen med resten av bandet. Onödigt att säga, men det har ju varit en del hårda tider.
Känner du att du ångrat dig, att ni turnerat så mycket i ung ålder?
- Inte direkt ångrat mig. Visst, det har funnits gånger då jag har tvivlat, då jag varit på mörkare ställen rent mentalt. Att jag tvivlat på att jag gjort rätt val med bandet och sådär. Och jag tycker att jag så gott som säger det rakt ut i texterna på vår andra skiva. Men jag har kommit förbi det nu. Och det var längesen jag tvivlade.
Hur mycket tid spenderade ni på att göra skivan?
- Vår skrivprocess är oftast att vi alla skriver själva och sedan visar för de andra. Då kan man få input av de andra, och man kan göra förändringar som behövs.
Men jag skulle säga att jag började skriva för skivan i december, spelade in lite demos i januari, innan vi gav oss ut på turné igen. Medan vi var ute på vägarna så skrev jag ytterligare några låtar. Efter turnén så hade vi lite tid över, sedan var det in i studion i mars. Vi fick ihop några fler låtar, och till slut var vi uppe i 18-19 stycken. Så det blev till att dra ner på antalet efter det.
Skulle du säga att något var annorlunda för det här albumet?
- Ja, definitivt. Mest för att vi jobbade ihop med John Feldmann. Innan har vi jobbat ihop med Joey Sturgis, som är en bra vän till bandet. Förra skivan är inspelad i en liten stad i Indiana, där det inte fanns mycket annat att göra. ”Tracing Back Roots” är inspelad i Los Angeles, så det blev en helt annan atmosfär. Det blev verkligen en helt ny upplevelse för bandet.
Vad tror du att John Feldmann gjorde för er, som producent?
- En viktig sak som han gjorde var att hjälpa Dave att komma på stilistiskt hur han vill sjunga. Och det här är första skivan som Dave sjunger. Inte så att han inte kunde sjunga, eller inte ville. Utan att vi inför den här skivan förstod att vi ville pusha oss själva in i en ny riktning.
Inte bara det att han hjälpte Dave och Kyle att ta ytterligare ett steg, utan även att han satte inspelningen i ett nytt perspektiv än vad vi var vana vid. Olika sätt man kan skriva låtar till exempel. Han var väldigt bra att skriva låtar ihop med, just när det kom till inspiration.
Vad kan du berätta om skivomslaget?
- Det är samma kille som har gjort våra senaste omslag, hans namn är Paul Romano. Han är en riktigt duktig konstnär, som egentligen har slutat att göra skivomslag. Men han sa till oss att han ville fortsätta jobba ihop, för han gillar verkligen koncepten till våra album. Och jag kan inte säga annat än att han har gjort ett fantastiskt jobb än så länge.
Ni turnerar ju rätt mycket, och har gjort i flera år. Tycker du om det, eller är du trött på det?
- Alltså, det har sina för- och nackdelar. Ibland tycker man det är jättekul, och sedan kan det dyka ned och inte alls vara skoj. Turnerandet är bara något som man måste gå igenom som band dock.
Sedan så är det ju en annan sak att vara på turné, och vara turist i ett land. Jag har försökt att förklara för mina föräldrar att det inte är samma sak alls. Det kan vara svårt att se någonting alls. Jag kommer ihåg en gång var vi i Italien, och alla tåg var inställda. Och vi var fast på ett ställe vi skulle spela på utanför staden. Om vi ville komma till staden, så var vi tvungna att gå i 45 minuter. Vi kom dit 10.00 på morgonen, och lämnade stället vid typ 02.00. Vi hade då inte rört oss därifrån, vilket var rätt frustrerande.
Vilket eller vilka band skulle du säga influerar er musik mest?
- Den största influensen för mig, att göra den här typen av musik, är ett band som heter As Cities Burn.
Hur skulle du beskriva era fans?
- Det är annorlunda var man befinner sig, om man är i staterna, eller i Europa, eller i Australien. Och skillnaden här gentemot USA är ju språkbarriären. Här kan de sjunga med i låtarna hur bra som helst, och kunna vartenda ord. Men sedan om de vill snacka efter konserten så kommer det knappt ut ett ord. Fast trots det så uppskattar vi våra fans otroligt mycket, och är glada för att de vill visa hur mycket de gillar oss. |
