|
Glasvegas är det skotska bandet som slog igenom 2008. 2010 så anslöt sig den svenska trummisen Jonna Löfgren. Tre år har gått sedan dess, och nu är bandet på väg tillbaka till Sverige för 3 spelningar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Därför tyckte vi på Festivalphoto att det var en bra idé att ta ett litet snack med Jonna inför spelningarna på hemmaplan. Jag når Jonna på en lite skakig linje från Tyskland, där hon just nu är och turnerar.
Hur känns det att vara ute på turné?
- Det är kul att vara ute igen. Den senaste veckan har vi turnerat runt om i Tyskland med det engelska bandet Hurts. De spelar lite annorlunda musik än vad vi gör, vilket gör att det blir en annan typ av publik än vad vi är vana vid. Men det är det som är charmen med det hela. Man når personer som man kanske inte hade nått annars.
Hur kom det sig att du började i Glasvegas?
- Jag gick på Musikhögskolan i Piteå, och under 2010 fick vi in en gästlärare för några veckor. Han tyckte jag var duktig och lade väl mitt namn på minnet. Sedan var det så att gitarristen i Glasvegas, Paul, tyckte att de behövde en ny trummis. Och han kom med idén att det skulle vara en kvinnlig trummis från Sverige. Sony tog det snacket helt på allvar och satte igång och leta. Då visar det sig att de har kontakt med den gästläraren jag hade på Musikhögskolan, och kontaktade mig. Så efter det spelade jag in några DVD:er där jag trummar, till bland annat Geraldine.
Sedan efter några veckor så bjöd de över mig till London. Jag hade med mig trumpinnar och allting, redo för att provspela. Men vi hängde bara runt, käkade och sådär. Dessutom var det rätt annorlunda för jag förstod väldigt lite av vad de sa, de har rätt bred skotskt dialekt. Men du vet, jag skrattade där de skrattade, och försökte hänga med så gott jag kunde. Det blev dock aldrig någon provspelning, utan de ville mest bara känna av hur jag var som person.
Och det är något som jag har förstått nu senare att du kan vara världens bästa musiker, men om ni inte fungerar ihop som band, så spelar det liksom inte någon roll.
Så vad hände efter resan till London?
- Jo, men killarna erbjöd ju mig jobbet. Och jag sa ja! Sedan fick jag reda på att de ville att jag skulle flytta till Glasgow inom snar framtid. Så jag ordnade till det som behövdes hemma i Piteå, och två veckor senare var jag i Glasgow.
Var du ett fan eller visste du vilka det var när du fick förfrågan?
- Nej, jag visste ju inte vilka de var! En del blev lite chockade över att jag inte visste, men så var det. Sedan när jag såg hur många träffar det blev på Google så blev jag lite nervös.
Hur känner du att du har utvecklats under de senaste tre åren?
- Det är svårt att säga. Musikaliskt skulle jag väl säga att jag blivit bättre. Samt att man blivit mer proffsig, det är liksom det här man gör varje dag. Personligen så utvecklas man ju en del när man är ute på turné. Man får träffa mycket nya människor och se nya kulturer. Det är lärorikt, och man växer.
Men det måste varit en enorm skillnad att komma från Piteå till Glasgow?
- Jo, det kan man ju säga. Allt var så nytt, och det gick så fort! Dels så var det ju svårt mycket på grund av språket. Jag förstod liksom inte vad de sa. Men sedan efter ett tag så börjar det sjunka in och då får man en annan syn på det. Hjärnan hängde inte riktigt med i början.
Skulle du kunna beskriva er senaste skiva ”Later… When the TV turns to static”?
- Vi ville ha en livekänsla. Det skulle låta som ett rockband gick upp på scenen och bara körde. Vi ville ha råheten som kommer med live. Mycket för att det känns mera äkta. Vi sparade bitar som gjorde att råheten fanns kvar. Som när James hade spelat in pianodelen i en av låtarna, och går därifrån, så har vi sparat ljudet av hans fotsteg som går därifrån. Ett annat exempel är skorrandet från basen som verkligen känns skivan igenom.
Sedan tycker jag alltid att texterna är otroligt viktiga. Att de berör lyssnaren på något vis. Man kanske inte känner igen sig i varje låt, men jag tror absolut att det finns minst en låt på skivan som var och en lyssnar på den kan känna igen sig i.
Hur skulle du säga att skrivprocessen ser ut?
- James skriver allt, och denna gången producerade han dessutom. Inför den här skivan så spelade vi in demos innan vi gick in i studion.
Jag och James kan dock ha olika tankar om hur trummorna ska låta på vissa låtar. Men det är det som gör det så bra! Han kommer med nya idéer som jag aldrig skulle tänkt på, och jag kommer med idéer som han aldrig skulle tänkt på. Så det blir en bra blandning.
Vad skulle du säga är den största skillnaden på ”Later… When the TV turns to static” och tidigare alster?
- Glasvegas kommer alltid låta som Glasvegas. Man kommer alltid känna igen sig i det vi spelar in. Vi gör ju bara det som känns rätt.
Varför tror du att Glasvegas är så stora i Sverige?
- Jag får ofta den frågan, men har egentligen bara ett svar på det. Svenskarna har helt enkelt bra musiksmak!
Hur känns det att komma hem och spela igen?
- Det känns alltid bra. Att man vet att man har familj och vänner på plats i publiken, och man kan visa upp vad det är man håller på med.
Vad kan vi som ska se er på Berns i Stockholm på måndag se fram emot?
- En härlig rockshow! En go kväll helt enkelt. Att folk går därifrån och känner sig nöjda och berörda på något vis. |
