  PARADISE LOST gjorde en stålande insats på Malmöfestivaln för några somrar sedan. Nu är de i Malmö igen för att ge den skånska publiken en upplevelse från den nya plattan Faith Divides Us. Innan Paradise Lost så öppnade ENGEL och Sweitsiska SAMAEL.
20 minuter innan utsatt tid kliver ENGEL från Göteborg på scenen. Trots den något taniga publiken så ser de jätteglada ut och kör på. Sångaren Magnus Kalvborn har låtit håret växa ut och gänget ser mer metal ut än någonsin. För två år sedan öppnade de för Amon Amarth på Mejeriet i Lund och då var de något kalla i soundet och i deras framförande på scenen. Idag lät de mycket bättre och såg 10 gånger bättre ut! Tyvärr är Engel ett band i mängden. Detta har man hört så många gånger förut men trots det så lyckas de denna gång hålla mig kvar på dansgolvet istället för att parkera i baren. De nya låtarna lyfter Engel och de har tagit ett bra steg i rätt riktning sedan debutplattan 2007. Roligt med ett mellansnack där Mangan pratar med publiken.
Kvällens intressanta händelse var utan minsta tvekan SAMAEL. Efter att bara hört en EP med dem så var förväntningarna inte stora. De började med ett coolt intro med projektorduk istället för backdrop. När de väl ställde sig på scen och drog av första riffet satte man luften i halsen. Detta var något helt extraordinärt! Heltokig musik som fick en att lägga andra örat till och verkligen lyssna.
Den speciella musiken kompletteras med en frontman som är satan personifierad! Blond med ett ondskefullt ansiktsuttryck, noggrant trimmad skäggväxt och klädd i kjol spänner Vorphalack sin ondskefulla blick på publiken. Det är fullt liv på scenen. Alla medlemmar rör på sig och gitarristen Makro samt basisten Masmiseim står och poserar som självaste Carola innan de hoppar och gör piruetter som en isprinsessa, fulltankad av ett helrör!
Det som utmärker Samael utöver deras komplicerad ljudbild är deras trummis! Eller var det keyboardisten? Nej det var ju samma kille! Xytraguptor
spelar keyboard och sköter programeringen samtidigt som han spelar trummor ståendes! Var lätt att man fäste blicken på honom då han showade och spelade trummor som en påtänd orangutang. Roligast var nog när han gjorde ett trumsolo på synthen. Samael har utan tvekan en helt egen musikstil, en futuristisk sådan. Musiken var hård och mörk. Into the Pentagram var nog kvällens mörkaste låt förstärkt med ett brinnande pentagram på filmduken.
Efter en timme så var det slutspelat och suget efter mer var stort.
Skulle verkligen Paradise Lost kunna överträffa sitt gästband? PD sitter på en stor kista med guldlåtar.
Några år sedan de var i Malmö sist. Då i det smockfulla circustältet på Malmöfestivalen. Nu var det bara halvfullt och snabbt visade Nick att han var besviken på publikmängden. Han jämförde det med en repning inför vänner som publik. Tur är det att hans humör inte går ut över musiken. De spelar helt underbart och låter riktigt bra. Malmöfödde Adrian Erlandsson sköter trummandet magnifikt och öser på som bara den. De nya låtarna är förträffligt bra live.
Riktigt mycket tyngd i dem och det gamla mörka soundet har återvänt. Nick har mörkat sin röst lite men har inte gått tillbaka till sin ”mörka” röst.
De väljer att köra några gamla klassiker som As I Die. En låt som de inte framfört på bra länge. Den fick liv i sig när Nick mörkade sin röst något mer (men inte i närheten av orginalversionen) och publiken var med på noterna. Att Nick lagt growlandet på hyllan kan man inte förstå då det var en magnifik röst killen hade på nittiotalet. På de senare plattorna har han en ljusare röst men med en helt ny platta i bagaget och med ett tillbakagående sound så låter Paradise Lost bättre live än på mycket länge.
Tyvärr så har inte framförandet live tagit samma kliv. Det är sterilt på scen och det är nästan bara Adrian som lyser upp. Nick går av scenen i stort sett mellan varje låt och den vikarierande gitarristen Milly Evans som ersatt lediga Greg gör ett bra inhopp men håller sig på sin kant och känns nästan utfrusen.
One Second är en av de låtarna där det verkligen händer saker på scenen. Det är ett bombsäkert program och det känns som om publiken leker ”hela havet stormar” då det börjar studsa runder och sjunga med i hela låten. Paradise Lost värvar tunga låtar med de lite mindre tunga på ett exemplariskt sätt och bjuder på lite från hela karriären. Efter ett massivt inrop så stiger de på scenen en andra gång och avslutar till sist med megasuccén Say Just Words. Om lokalen bara var halvfull blev den helt plötsligt full. Det var helt underbart. T
Trots den tråkiga scennärvaron så levererar PD en fantastisk ljudupplevelse och lämnar ingen besviken trots att de bara spelade 70min.
PARADISE LOST:
RISE OF DENIAL
PITY THE SADNESS
ERASED
I REMAIN
AS I DIE
THE ENEMY
FIRST LIGHT
ENCHANTMENT
FRAILTY
ONE SECOND
NO CELEBRATION
REQUIEM
FATIH DIVIDES US
LAST TIME
SAY JUST WORDS
|
