  
I Malmö är det fortfarande relativt varmt den här höstkvällen så Häng Bars publik dröjer sig kvar på uteserveringen. Det hinner jag notera där jag kommer hastande mot entrén strax innan nio. Bandet står redo att börja lira och jag klämmer ner mig i en soffa precis vid scenkanten. Häng Bar är föredömligt trångt och gemytligt och alla hälsar och hejar och vinkar.
Wolfsblood har på ganska kort tid gjort sig ett namn inom punk och HC-scenen här i södra sverige och har visat att rutin och hårt arbete vinner. Jag gillar dem som fan. Jag gillar punkattityden i kombination med professionalism och jag gillar inte minst deras fartfyllda och aggressiva utspel.
Jag har sett dem vid ett tidigare tillfälle i samma lokal och hade då nästan bara öron och ögon för trummis Stefan Elfgren, också i Moderat Likvidation, samt Divina Nova som från sin plats bakom mikrofonen growlar, vrålar och väser allt medan hon spänner ögonen i utvalda publikoffer. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; en bra trummis kan lyfta ett band och en lysande trummis bidrar till ytterligare förhöjd stjärnstatus åt alla. Detsamma gör riktigt coola basister och jag återkommer till Sanna Rönngårds artisteri om några rader.
Jag är egentligen inte inlyssnad på bandets låtar och det beror helt enkelt på att de hittills inte dokumenterat så många. En fyra-låtars Ep släpptes i våras och sedan dess har de spelat på klubbar och några festivaler samt skrivit nytt material.
Jag tror att öppningslåten heter ”Kamagra” och inledningsvis låter det lite trevande men lossnar strax i ”Bruised” och när Divina Nova på sedvanligt manér generöst bjuder på sin karismatiska personlighet i mellansnacket före ”On your Knees” vet jag att de tar hem den här kvällen och gör den oförglömlig för vissa rookies i publiken.
-Häromdagen fick jag höra att jag är jättefet så nu tänkte jag faktiskt visa hur jättefet jag är, säger hon och vänder rumpan mot oss och drar upp den extremt korta kjolen.
Bra gjort! Det är med humor och självdistans man både överlever och vinner.
Det jag vid förra tillfället inte noterade var vilken kraftfull valkyria Sanna Rönngård är där hon glider fram med basen i högsta hugg och jag ängsligt undrar om hon ska sopa undan Fredrik Täck och hans gitarr men han glider mjukt åt sidan. Hon är ståtlig och hon är skicklig. Fredrik Täck och Richard Lion lämnar plats åt de här två krigarkvinnorna utan prut eller sura miner och det framgår tydligt att personkemin i den här konstellationen stämmer. Det finns respekt och skaparglädje och då blir det bra. Då blir det kul och fint för oss som lyssnar också.
”Warmachine” är min favvolåt och avslutande ”Wolfsblood” skakar lilla Häng Bar så rutorna skallrar.
Fina musiker bjöd på fin kväll. Tack!
|
