  
Utanför har det börjat bli mörkt. Inne på Sticky Fingers övervåning har det börjat fyllas med hårdrockare. Alla är aningen lika varandra, massor av inbitna hårdrocksfans och knappast en enda trendrockare så långt ögat når. Den här kvällen är helt enkelt inte till för dem. På schemat står relativt unga Trial, Portrait vars spelning är alldeles särskild av flertalet anledningar, och givetvis Göteborgs egna RAM, åt vilka hela kvällen är dedikerad. Som bonus bjuds jag dessutom senare under kvällen på en kort pratstund med Portrait. Först är det dock dags för Trial, och som vanligt möts öppningsbandet av motgångar. Publiken är gles och halvintresserad, och den allmänna reaktionen verkar vara "jaha, nu började nåt band spela". Trial visar sig dock vara mer än bara ett uppvärmningsband. De står på egna ben, och de står stadigt. Publiken inser detta ganska fort, vaknar till mer och mer, och när avslutningslåten klingar ut gör den detta till ett högt jubel och många applåder. Trial bjuder helt enkelt på en heavy metal-spelning efter genrens alla regler och förväntningar, och övertygar många, däribland undertecknad. Allt sitter där det ska: Instrumenten låter väl och mycket, sångaren övertygar både med sin falsett och sin vanliga sång, och till och med scenen förmedlar en häftig metal-stämning. Pålar, taggtråd, dödskallar (somliga spetsade) och ett knippe öl. Metal med ett stort "M", som det ska vara. Efter samtliga band gjort sitt hör jag till och med någon snacka om hur Trial utan tvekan var bäst. Och ja, dåliga var de inte.
Efter ett förinspelat, regnigt intro drar Portrait intressant nog igång med sin längsta låt: "Der Todesking". Låten går allt som oftast på halvfart, bygger upp mycket stämning och får igång publiken förvånansvärt väl. Att många är där för att se Portrait är det ingen tvekan om, mot slutet av låten har redan många börjat sjunga med. När de sen går vidare med "Consecration" är hårdrocksfesten ett faktum. För att använda trötta, tama begrepp svänger det verkligen! Vi får under kvällen bekanta oss med tvåa nya låtar ur kommande plattan "Crossroads". Först ut är "In Time", och det blir också spelningens hittills snabbaste låt. De hinner knappt spela en minut innan förväntningarna för nya släppet skjuter i höjden! Andra nya låten blir "We Were Not Alone", som mest bara bekräftar förväntningarna "In Time" gav en. Inte lika snabb, inte riktigt lika mycket röj, men samma höga standard. Röj blir det däremot mellan dessa två låtar, då vi bjuds på "Darkness Forever", som utan tvekan är spelningens, om inte kvällens, höjdpunkt. Sångaren Per gestikulerar åt gitarristen Christian att börja spela, och nu är det alltså igång. Publiken är fullkomligt förtrollad. De viftar och headbangar, knuffas och röjer, och någon klättrar till och med upp på scenen för att kasta sig ut i en stagedive. Per stjäl hela showen med sin fängslande falsettsång. Därefter blir det alltså "We Were Not Alone", och för att sedan ge kontrast till det nya drar de fram en gammal goding från sin första singel: B-sidan "His Glowing Eyes". Därefter avslutar de med "Beware the Demons" från första fullängdaren, som överträffar studioversionen med råge. De blåser nytt liv i låten och levererar den med långt mycket mer energi. Detta blir mitt starkaste minne av hela kvällen, och det var till och med lite trist att höra originalet efter att ha upplevt låten såhär. Alltså ett jävligt fint minne att ha av en suverän spelning! (Kort Portrait-intervju går att finna under stycket om RAM.)
"Vi kan ge er frihet från era värdelösa jobb, ruttna familjer och fula flickvänner!" - RAM-sångaren Oscar Carlquist i ett mellansnack
RAM tar sin tid med att bygga upp rätt stämning. Efter ett intro äntrar ett par underliga figurer scenen. Två filurer bär på blixtformade svärd, en central figur i rött bär på självaste RAM-dödskallen (den med horn, ni vet) och bakom står ytterligare en, bärandes på en fana med ett stort vitt kryss. Samtliga är iklädda munkkåpor. Efter hela tre förinspelade intron går RAM på, och vi blir omedelbart varse om varför det är de, och inga andra, kvällen är tillägnad. Sticky Fingers känns nästan lite som fel ställe för gänget, detta framträdande hade gjort sig absolut lika bra på en mångfaldigt större scen. RAM beter sig nämligen som om de vore världens största band, och för kvällen är det lätt att intala sig själv att det faktiskt är så. Sångaren Oscar Carlquist leker med publiken och rör sig med säkerhet och pondus. Falsettsången skär rejält i öronen, på det bra sättet. Han tar i så att han (demonstrativt) skakar, och är här ännu häftigare till rösten än på det inspelade materialet, vilket är att säga väldigt mycket. När de några låtar in börjar spela "Under the Scythe" blir det uppenbart: Det här är inte bara bra heavy metal, det här kan användas som måttstock för bra heavy metal. Vi fans får ett stort tack för de här "tio jääävla" åren. Åren summeras med "motstånd", och nästa låt blir alltså "Defiant" från senaste plattan "Death". De fortsätter i full fart och verkar aldrig bli trötta någonstans, någonsin. När vi mot slutet får höra "Machine Invaders" är publiken helt vild. Det är alltid lika häftigt att se en trummis som sjunger, men här blir det ännu bättre av att han emellanåt försvinner i mängden. Publiken är nämligen även de med på noterna. Innan det är dags för de sista låtarna bjuds vi på ett underhållande mellanspel med en cyborgliknande RAM-gestalt. Lite som deras egna Eddie går varelsen runt på scenen och stirrar på publiken med sina röda, lysande laserögon. Kvällens sista låt blir "Flame of the Tyrants", och vilken avslutning sen! Publiken är pigg och RAM har mer energi än någonsin. Sångaren stryper basisten Tobias Pettersson med mikrofonsladden en liten stund för att, ja, varför inte? Avslutningen är mäktig på nivå med resten av spelningen, och det här är något jag inte kommer att glömma i det första taget. Jag har aldrig riktigt lagt mer tid på RAM än att skaffa den där första, ytliga bekantskapen. Nu klurar jag starkt över hur jag ska ha råd med hela deras diskografi. Bra jobbat, RAM!
Efter att allt är sagt och gjort går jag på jakt efter Portrait-gitarristen David Olofsson, som lovat mig en kort intervju. När jag efter några om och men hittar rätt visar det sig att han dessutom har sångaren Per Karlsson och nyrekryterade basisten Mikael "Cab" Castervall med sig. Kvällens spelningen var årets enda för Portrait, och en av anledningarna heter att det varit aningen tumultartat på sistone. Detta är de snabba med att erkänna själva.
- Det höll på att rasa. Hela fundamentet skakades ju om, förklarar Cab som svar på frågan varför detta blev enda spelningen under hela år 2013.
Starkt bidragande gitarristen Richard Lagergren, som varit medlem sedan första demon, lämnade nämligen bandet förra året. Detta skedde dessutom inte långt efter att basisten byttes ut. Portrait har alltså fått brottas en del med lite krångel i sin line-up. Först rekryterades David som bandets basist, men knuffades strax därefter upp till rollen som bandets gitarrist. Då kom Cab Castervall in som bandets nya basist för att fylla ut tomrummet. Avsaknaden av livstecken handlar dock inte enbart om att det varit rörigt i banduppsättningen.
- Vi har ju dessutom haft en del att göra med nya plattan, påpekar David. Vi har börjat spela in på prov på Studio Misantropen, och om Metal Blade godkänner vad vi frambringar blir detta också var slutprodukten kommer att spelas in. Detta kommer att ske i november.
Plattan kommer att heta "Crossroads", och smakproven som bjöds på denna kväll hette alltså "In Time" och "We Were Not Alone". Siktet är inställt på ett släpp i maj och Portrait är så redo de kan bli.
- Ska du skriva något, så skriv att allt är klart! Alla låtar är klara, proklamerar Cab klart och tydligt.
- Det ska bara göras (spelas in) också, inflikar David.
Allt är alltså redo för studion. Någon låt var inte ordentligt inrepad, men allt material är färdigt. Det är snart dags för Portrait-maskineriet att dra igång på allvar igen.
- Jag kan ju själv som fan säga att jag också tycker att det varit lite väl tyst om Portrait den senaste tiden, säger Cab.
- Nästa år blir det turnéer och allt igen. Väldigt många har hört av sig och visat intresse, det märks att en saknad börjat uppstå, förklarar Per.
Nästa år är det alltså dags! Håll utkik efter var Portrait sätter sina turnéstopp. Hamnar de nära dig bör du skriva in det i kalendern omedelbart. Och ha lite extra koll kring maj månad, för då är det dags för Portraits tredje fullängdare: "Crossroads". |
