  
Konstellationen vid namn ”Neckbreakers Ball Tour 2009” hade anlänt till Sverige i år och självklart var man tvungen att ta sig till spelstället och beskåda denna sevärdhet.
Arsis som hade privilegiet att öppna kvällen men eländigt nog lyckades jag missa halva deras framträdande, som faktiskt lät bra, så tyvärr bortfaller detta band direkt.
Näst upp var svenska Scar Symmetry med två nya sångare i spetsen. Hela deras framträdande kan man redan sammanfatta utan att ens behöva skriva utförligt om vad som skedde och vad för musik de spelade. Tråkigt nog är Scar Symmetry ingenting för mig, de hörde inte hemma i sammanställningen, fast de var mycket skickliga musiker och framförde låt efter låt utan några komplikationer. Visst, det är svårt att spela live, speciellt med två sångare, sången blir mer uppdelad, men Scar Symmetry visade inga tecken på oklarhet och osäkerhet. Den enda låten som kändes igen var ”The Illussionist” och därför får de en tumme upp för det.
Näst sist på listan stod DevilDriver som inte hade spelat i Sverige på 5 år och jag måste säga att jag blev gediget förbluffad över deras exceptionella liveframträdande. Man måste också påstå att publiken (som förövrigt bestod av antingen hårdrocksföräldrar eller gamla metalheads) såg ut att vara fascinerade över hur amerikanerna framträdde outgrundligt bra.
DevilDriver öppnade med ”End of The Line”, ”Clouds Over California”, likaså ”Fate Stepped In” och ”I Could Care Less”.
Framträdande fortsatte utan problem, grabbarna levererade hård och melodisk deathmetal och man kunde knappast höra skillnaden på musiken live eller på skiva.
Den sista ondskefulla timmen av ”Neckbreakers Ball”-turnén började rinna ut lika snabbt som när polska trion Behemoth intog scenen i den snygga nya utrustningen och öppnade med ”Ov Fire And The Void”. Redan från började visade Behemoth grym energi och syndafördärvet spred sig som pesten i lokalen. Ljudnivån var otrolig, hela stället skakade när polackerna levererade sin grymma ateistiska och svarta dödsmetall, och man ville helt enkelt inte ha öronpropparna i för att man var tvungen att lyssna med ”rena” öron för att höra budskapet.
Nästa låt på setlisten var ”Conquer All” från ”Demigod” som framfördes så mycket bättre live så det nästan inte var sant. Sedan, självklart, spelades titelspåret ”Demigod” och Behemoth lyfte liksom upp hela ”Neckbreakers Ball”-konstellationen till nyare och högre nivåer.
De visade också osannolik och bestående scennärvaro trots deras frånvarande ansiktsuttryck och den otroligt tunga och säkerligen varma utrustningen.
Uppträdandet gick vidare utan försvårande omständigheter. ”Slaves Shall Server” och ”Left Hand Ov God” framfördes exceptionellt och strax efter det utförde batteristen (vars namn jag inte känner till) ett galet häftigt strumsolo som tyvärr varade bara i några få minuter.
Det var inte bara extraordinärt musikmässigt, de resterande kompanjonerna och andra viktiga genomtänkta detaljer var bara underbara att kolla på: Negals, Seths och Orions mickstativ, trumsetet och den otroligt snygga backdropen satt som smäck.
Man får inte heller glömma Nergals nya järnmask som han tog på sig efter halva konserten vilket gjorde att det hela såg så mycket bättre ut men bedrövligt nog kändes polackernas framförande väldigt kort och när man minst anade det så spelades sista låten ”Lucifer” från nya ”Evangelion” som avslutande nummer och den ljudade som sagt 100 gånger bättre live. Andra delen av ”Lucifer” stod Seth och Orion uppe vid trumsetet med Nergal i mitten och alla tre headbangade symmetriskt. Man kan inte säga någonting mer än att de avslutade konserten på ett väldigt lugnt med ändå galet snyggt sätt.
Sammanfattningsvis måste jag säga återigen att allting var perfekt. Precis allt. Man kunde knappast ha föreställt sig ett sådant vresigt framträdande av Behemoth med tanken på att man har beskådat de innan.
Det var tungt, mäktigt, själsmördande, prominent och imponerande. Det var diaboliskt. Det är så Behemoth gör det.
|
