  
Det brittiska bandet Paradise Lost kliver ut på scenen och sångaren Nick Holmes kallar fram publiken från baren och de som står längre bak i lokalen. Det är inte fullt så många som brukar komma på Paradise Lost spelningar på KB. De är trots allt mer av ett husband då de spelat här ett antal gånger. Senast var i Maj förra året.
Precis som förra gången, spelade de sjutton låtar. Spelordningen var rejält omkastad och sju låtar var utbytta. Denna dystra kväll fick vi höra mystiska Requiem istället för elektroniska Symbol Of Life. Industriellt tuggande In This We Dwell istället för poppiga Say Just Words. Malmökvällen var mörkare och hårdare än förra gången. Trots det så kändes det som om något fattades.
Skäggige Nick var mer avslagen och tillbakadragen än vad han brukar vara och var rätt ut sagt fruktansvärd tråkig. Han såg väldigt uttråkad ut och fällde några enstaka kommentarer över den tysta och stillastående publiken. När en tjej försökte sträcka fram mobilen över hans monitorer för att ta en bild på setlisten, sparkade han irriterat bort hennes hand. Nick ville kanske inte visa att han hade en pärm med låttexterna där bakom…
Gitarristen Aaron Aedy var kvällens självklara stjärna. Han krossade allt i sin framfart på högerflanken. Han kan inte stå rakryggad utan headbangar med huvudet mot monitorn framför sig. Han spelar med gitarren så lågt att han låter den vila mot golvet under var och varannan låt.
Märkligt nog så är det de mer elektroniska låtarna som One Second och Erased som publiken gick igång på, medan aggressiva Rise Of Denial och lessna Pitty The Sadness borde fått med sig publiken betydligt mer!
Last Time gick på halvfart och sätter punkt för en standardspelning med Paradise Lost.
Förbandet Outshine från Göteborg hann undertecknad bara se sista låten med p.g.a. inställda tågavgångar! Blev mäkta irriterad över detta för såg verkligen fram emot att få se Outshine. Det jag såg och hörde var mycket intressant och kändes som ett noga utvalt supportband till Paradise Lost.
Paradise Lost 73min.
INTRO
EMBERS FIRE
ERASED
HALLOWED LAND
SOUL COURAGEOUS
HONESTY IN DEATH
PITY THE SADNESS
PRAISE LAMENTED SHADE
ONE SECOND
IN THIS WE DWELL
AS I DIE
TRAGIC IDOL
REQUIEM
---------------------------------
THE RAISE OF DENIAL
WIDOW
FAITH DIVIDE US – DEATH UNITES US
THE LAST TIME
|
