|
Inom kort släpper Dream Theater sitt självbetitlade album, och därför är två av medlemmarna på besök i ett soligt Stockholm. Sångaren James LaBrie och gitarristen John Petrucci är på genomresa för att promota nya skivan. Jag får nöjet att prata med den flerfaldigt prisbelönade gitarristen John, om skivan, nya trummisen och senaste singeln ”The Enemy Inside”.
Hur kommer det sig då att senaste alstret är självbetitlat?
- Det är uppenbart att vi inte gjorde det på vårt första album, de flesta banden gör ju det. Albumen sedan dess har haft något koncept eller tema, vilket har varit helt rätt då. Vi tog oss an vår nya trummis Mike Mangini, och efter vi spelat in en skiva med honom, drog vi ut på turné för att publiken skulle få veta vem han var. Allt vi har gjort de senaste två åren, fått Grammy-nominering med mera, har lett oss till var vi är just nu. Vi har känt oss avslappnade och lättade över den här skivan som kommer. Vi vill ge ett starkt intryck, att vi har självförtroende och går framåt. Vi ville även skapa någon typ av mysterium runt skivan, och det är därför det blev ett relativt enkelt skivomslag. Som en symbol att en film är på väg att starta. Det kändes helt perfekt att kalla den ”Dream Theater” vid den punkten.
De flesta skulle nog säga att omslaget är just avskalat. Vad tror du responsen blir utöver det?
- De flesta fattar det där med avskalat och rent, en del gör det inte. En del tycker det är alldeles för enkelt, och säger typ "Hur kunde ni göra det sådär? Det är inte Dream Theater".
Hur kommer det sig att ”The Enemy Inside” är första singeln?
- Vi höll på att skriva albumet, och just den låten var inte menad alls att bli en singel. När vi skrev den låten så skulle vi göra en snabb och teknisk låt, med stora riff och allt det där. Men vi trodde aldrig att det skulle bli en singel, för vi hade andra låtar som vi trodde skulle passa bättre. Men vi gjorde en testmix av ”The Enemy Inside” och skickade den till Roadrunner, och alla blev sjukt exalterade. De tyckte låten var grym! Och det var den första låten de hörde, och sen så fastnade den på något sätt. Sedan när vi väl snackade om vad som skulle vara ett smakprov av det nya albumet så var alla rätt enade.
Hur skulle du beskriva albumet?
- Det är inte ett konceptalbum, som t.ex. ”Scenes from a Memory”, där det liksom finns en röd tråd och en berättelse. Men musikmässigt finns det ett visst koncept. Om du strecklyssnar på albumet, som inte många gör idag, så tror jag man uppfattar det. Våra fans lyssnar nog ofta igenom skivan, just för att de vet att vi har lagt låtarna i den ordningen av en anledning. Precis som om man sitter och tittar på en film i över en timme, så kommer man få känslan av en show med skivan. Albumet startar som om en film ska starta, något som fångar din uppmärksamhet. Sedan följer ”The Enemy Inside”, som låter som början på en konsert, väldigt slagkraftig. Albumet fortsätter sedan med en hel del tvistar och skarpa svängar, för att sedan avsluta med final-numret ”Illumination Theory”. Efter de sista tonerna har spelats, så kommer du känna att du haft en upplevelse.
Men vi känner att på den här skivan har vi tagit lite risker. Det är till exempel enbart stråkar i vissa delar av ”Illumination Theory”. Vissa kommer fatta det, vissa kommer inte göra det. Precis som med reaktionerna inför albumomslaget.
Jobbade ni på något annorlunda sätt denna gång?
- Ja, lite. Fast mycket mer liknande föregående gånger. Vi spelade till exempel in i samma studio som med förra albumet. Den ligger på Long Island nära New York, bara en bit från var jag bor. Vi tog med alla in i studion och skrev albumet som ett helt band. Och så har vi gjort sedan ”Scenes from a Memory”. Men skillnaden den här gången är att vi aldrig gjort det med Mike Mangini. För förra gången han var med (hans första skiva med Dream Theater), så var allt redan skrivet. Han spelade in trummorna, men han skrev inget. Den här gången var han med från början.
Den andra saken är att föregående gånger som vi har varit inne i studion så har allt varit uppmickat och klart. Vi har liksom skrivit samtidigt som en del spelats in då och då. Men den här gången så blev den inspelad ungefär som du hör den nu. Det mesta var redan skrivet innan vi kom in i studion. Jag kunde till exempel skriva något som jag tyckte lät coolt, och spelade in det. Sedan slutade det med att vi behöll det för att det lät bra.
Vad är du mest stolt över på den här skivan?
- Jag är stolt över att vi har utvecklats och släppt en skiva med ett koncept som vi hade redan bestämt sedan innan. Att vi höll fast vid det till slutet. Och låten ”The Bigger Picture” tar upp just det. Att kunna se hela bilden. Som att man har en bild av ett hus i sitt huvud in i minsta detalj. Man vet till och med hur gräset ska se ut, och vilken typ av möbler som ska finnas. Men du har inte byggt det än. Så du gör allt det du behöver för att bygga huset, och jobbar hårt för det. Och då kan man inte fokusera bara på de små detaljerna, utan du måste se helheten. När allt sedan är byggt, och du tar ett steg tillbaka för att titta på det, så har det blivit precis som jag hade tänkt det. Att vi kollektivt har kunnat göra det, gör mig stolt.
Hur tror du fansen kommer ta emot skivan?
- Jag känner mig väldigt säker på det här albumet. När jag lyssnar på det så slår det mig hur kraftfull det är. Jag älskar hur James sjunger, jag älskar hur Rich mixade skivan. Jag kan spela den i bilen, ha den i hörlurar, hemma i stereon, och den låter alltid bra. Så jag hoppas verkligen att våra fans kommer gilla den! Jag tror den har alla element som vi har blivit kända för. Den är proggig, men är ändå metal. Den är filmisk, och har en episk låt. Samtidigt har den många melodiska delar.
Du har ju blivit utnämnd till bästa gitarrist i många tidningar, shower med mera. Hur hanterar du det?
- När jag var yngre och började spela gitarr så såg jag alltid upp till massa coola gitarrister. Steve Morse, Al Di Meola och Stevie Ray Vaughan spelade verkligen unikt, och på sitt sätt. När du är ung så fattar du att det är vad du vill göra. Det är sådant ditt liv ska vara. Du övar och övar, och blir bättre och bättre. Och på vägen dit så är det bra om man får lite uppmärksamhet och uppskattning för det man gör.
Det är också motiverande, och man vill inte svika andra eller dig själv. Man vill fortsätta, man vill bli bättre. Det är en fin känsla när folk ändå påpekar hur mycket de uppskattar ens musik. |
