Koldbrann på Bunker Festival II 22/8 2013

Koldbrann går på precis i tid med ett förinspelat intro. Därefter inleder de med "Introvertigo", öppningslåten från senaste fullängdaren "Vertigo". Låten slår precis lika hårt som öppningslåt på spelningen som på skivan, och Koldbrann placerar därmed ribban högt. Bandet tror på sig själva och vokalisten Mannevond ger sken av att vara hysteriskt ursinnig. Att var och vartannat ord som vrålas verkar vara ett klart och tydligt "helvete!" (med otaliga utropstecken) bidrar givetvis till detta intrycket. Publiken är dock föga intresserad, vilket märks extra tydligt då Infernö som bandet med speltiden precis innan bjöd på en rejäl thrashfest. Koldbrann fortsätter dock kämpa för att övertyga, och överöser publiken med smällkarameller i form av black metal. Precis som i albumet följs "Introvertigo" även här av "Totalt Sjelelig Bankerott", som lyckas höja temperaturen lite. Vi når ända upp till ljummet när Erlend Hjelvik från Kvelertak och Djevel äntrar scenen som gäst under låten. Vissa partier sjunger båda vokalister halvviskande, och då är det fascinerande hur likt varandra de faktiskt låter. Erlend sjunger en snutt, jag kollar bort en snutt, och plötsligt ser jag Mannevond vid micken utan att ens ha anat ett byte. Här visar publiken åtminstone ett visst intresse.

Trummisen blir den första ordinarie bandmedlem vi får presenterad för oss, och han uppmärksammas för att han skrev efterföljande låt: "Inertia Corridors". När låten når de mer långsamma partierna verkar stora delar av den oengagerade publiken mest bara vara förvirrad. Ungefär som om de tänker "hur headbangar man till det här nu då?". De båda gitarristerna rör mycket på sig och spelar vad de ska klanderfritt, men basisten drar åt sig desto fler blickar. Han är full av energi, rör sig mycket och intar alla möjliga poser. Visst, både Kvass och Voidar (gitarristerna) glimmar till lite extra ibland, exempelvis när de blir presenterade under varsitt kortare gitarrsolo, men det är utan tvekan basisten Stian Johnskareng som tillsammans med Mannevond stjäl showen. Trummisen sitter mest bara där han ska, men han gör det väl. Han glänser av svett, och det är inte svårt att höra varför. Hjälper gör det att ljudet är extremt bra. Man hör varenda nyans i samtliga instrument klart och tydligt utan att det för den delen börjar låta som någon töntig arenarock. Till materialet låter det allra bäst enligt både mig och av publikens (sparsmakade) reaktioner att döma under låtarna "Totalt Sjeleligt Bankrott" och "Djevelens Treskeverk". Mest jubel blir det dock när Koldbrann presenterar sitt avslutningsnummer. Låten är "Russian Vodka", en cover på Korrozia Metallas låt med samma namn. Här blir det röj med bravur, och Mannevond ser till att vråla "helvete!" ytterligare ett par gånger. Efter detta är spelningen över. Det har varit mycket helvete och mycket black metal, och det har varit jävligt bra. Synd bara att publiken inte riktigt verkade hålla med. Jag går därifrån förtrollad och fattar inte hur resten inte kan göra likadant.