|
Att Michael Schenker är en närmast legendarisk hårdrockgitarrist torde väl alla vara överens om, men han är också ett typexempel på hur man inte ska förvalta en talang. Hans gärning har kantats av alkoholism, ekonomiska problem, ständiga konstellationsbyten och renodlade strulerier. I slutänden är det därför svårt att tala om något annat än en ren orgie i ouppfylld potential. Ändå har gitarristen förstås haft en karriär som många bara kan drömma om. Fast man kan ju undra var tysken befunnit sig i rockhierarkin idag om han inte ständigt slagit undan benen på sig själv.
De senaste åren har Schenker dock visat upp en nykter och fräschare sida, och på KB mötte man också mycket riktigt en fokuserat avslappnad och ofta leende guraspelare. Fast märkligt nog promotade han nästan inte alls senaste och tillika icke alls oävna albumet Temple Of Rock. Endast Diodoftande Before The Devil Knows You´re Dead hämtades därifrån. Resten av sångerna plockades med något litet undantag från de egna sejourerna i Scorpions, UFO och det egna bandet Michael Schenker Group. Mannen körde helt på i sann Greatest Hitsanda, så lite fantasilöst var det allt. Särskilt om man betänker att större delen av sångerna på setlistan spelades in för i alla fall trettiofem år sedan. Dessutom kändes det åtminstone tidvis som om Schenker agerade coverband på sig själv. Att återskapa magin från originalen är liksom inte det lättaste när den enda gemensamma nämnaren från då det begav sig är de egna gitarrkonsterna.
Fast fansen verkade förstås slicka i sig de välbekanta tongångarna ändå. Solida versioner av “Skorpionernas” Lovedrive och speedade Another Piece Of Meat utgjorde en öppning som bokstavligt talat satte både tonen och nivån på själva säkerhetstänket. Därefter följde en radda favoriter, typ Armed And Ready, Assault Attack och UFO-esset Lights Out. För at inte tala om extranumret Rock You Like A Hurricane, som väl var kvällens mest utdragna publikfriare med gott om tillfällen för allsång. Synd bara att rutinerade sångaren Doogie White rent allmänt inte riktig orkar upp i de högre vokala nivåerna längre. Vi talar förvisso långt ifrån katastrof, men tyvärr verkar den flitigt anlitade frontmannens ha tappat en del av kapaciteten på sistone.
Det har däremot inte Schenker gjort. Trots allt elände gitarristnen utsatt sig själv för genom åren visade sig hans virtuositet nämligen vara intakt denna afton. Visserligen verkar är hans roll i denna senaste bandinkarnation i förvånansvärt hög utsträckning vara att “bara vara en i gänget”. Det var säkert därför de långdragna excesserna lyste med med sin frånvaro, istället excellerade Schenker genom att smycka varje låt med klädsamt läckra (gitarr)finesser, snarare än att show off för sakans egen skull. Förutom i UFO-klassikern Rock Bottom då i vilken hela registret spelades ut. Till mångas stora glädje, bör kanske tilläggas. |
