|
INTRODUKTION
”2013 års upplaga av Extremefest är över och med stelfrusna fötter och regndroppar längs kinderna kastar jag bittert in handduken en låt in i Behemoths efterlängtade gig. Det är så kallt att jag känner hypotermin komma smygandes. Hellre lägger jag mig i en varm hotellsäng och snuttar på en bit sunkig tysk choklad.”
Jag må vara gammal, trött och gnällig men tyvärr var det exakt så som ovan beskrivna dagboksinlägg alla tre kvällar slutade under årets Extremefest. Med sköna temperaturer på -4 grader om natten vill jag ge cred till alla campare som stod emot och efter att ha öppnat det frostskadade tältet på morgonkvisten ändå höll ett fantastiskt humör och sket i vilket.
Extremefest, som tidigare gått under namnet Death Feast Open Air, arrangerades för första gången 2007 av Rock The Nation som en del av sina metal fests i olika genrer. Festivalen är belägen på flygfältet Schwarze Heide en dryg mil utanför den Tyska staden Dinslaken, ett par timmar ifrån den Nederländska gränsen. Till skillnad från merparten av metalfestivaler erbjuder Extremefest som namnet antyder även grind, slaktdöds och gore. Ni vet, tarmar, blöjor och inhaleringsgrowl. De stora namnen utgörs dock av erkända dragplåster som Behemoth, Legion Of The Damned, Kataklysm, Thyrfing, Tankard, Enslaved, Vader och Necrophobic, som till mångas besvikelse ställde in.
CAMPING & FESTIVALOMRÅDE
På Extremefest finns två campingar och en parkering, då man inte längre får campa intill sina bilar som tidigare år. Parkeringen är inte ens halvfull och håller sig sådan hela festivalen. Även den södra campingen är deprimerande gles. Men sedan har vi den norra campingen, som är i direkt anslutning till festivalområdet. Den är knökad med tält och full av liv. Vi möts av Tyska versioner av ölkubb, sköna människor i badrock (det är uppenbarligen någonting med Tyskar och badrockar, vad fick vi dock aldrig veta) samt hela havet stormar-lekar och välta-bajamaja-med-kundvagn. Alla är öppna, bjuder på värmande dryck och tillbedjar vårt Svenska ursprung. Vi möter människor från Tyskland, Nederländerna, Belgien, Sverige, Singapore, Irland och säkert en handfull andra nationer. Åldern på besökarna är något yngre än vanligt, förmodligen tack vare den extrema tarm-och-blöj-genren som ju inte är så gammal och inlyssnad. Uppskattningsvis 20-30 år, med några undantag givetvis.
Av de två existerande scenerna har man valt att lägga den mindre tältscenen PÅ campingen, vilket känns logistiskt skitbekvämt, men jag hade inte velat tälta 5 meter ifrån det. Här huserar de ”mindre” banden samt DJ Throatcancer som vänder plattor hela natten för dem som inte riktigt vill gå och lägga sig. Det är ett mörkt men trevligt tält med plats för en liten scen med publikområde (perfekt för black metalbanden), samt ståplatser med bord och en hel del bänkar för trötta fötter. Här finns även en bar och det serveras frukost mellan 7-12. Väldigt gemütlisch, så att säga.
För dem som bryr sig om det sanitära och inte vill sitta i kiss och torka sig med näven så finns möjligheten att ta en dusch och gå på spoltoalett för 3 respektive 1 euro. Det finns även ett första hjälpen-tält med sjukvårdare.
Själva festivalområdet är ungefär lika stort som campingen och har en stor scen. Matutbudet är överraskande och erbjuder bland annat Asiatiskt, Turkiskt, Italienskt, barbecue och vegetariskt. Det finns en ”beer park” med sittplatser och det sköna med området är, att trots att det är så pass litet så kan man sitta här och prata med varandra utan att gapa sig hes. De överdriver inte med ljudet på scenen som bara ligger ett kärringkast bort, vilket är väldigt, väldigt skönt.
Sedan finns givetvis det klassiska utbudet av merch och smycken, där även Metal Hammer har ett tält med arrangerade artistsigneringar.
Här märker man hur liten festivalen faktiskt är. Området rymmer 5 000 besökare och uppskattningsvis är vi hälften av det i år. Det är aldrig köer. Man rör sig fritt och det finns alltid sittplatser.
LITE TRÅKIG KRITIK
Man har anordnat en skyttelbuss från Dinslaken ut till fältet för 3 euro/väg, en resa på en knapp halvtimme. So far so good – dag ett ja… Dag två och framåt fick vi istället transporteras i en liknande Ford Transit med sju platser. Sju! När det står en hel klunga och vill åka med som blir nekade skjuts och istället får vänta en timme tills skytteln kommer tillbaka, då kan man lika gärna slopa allting. Går man ut med tryggheten att det kommer finnas en skyttel, lägger upp tidtabell och hela faderuttan, ja då ska det faktiskt fungera också. Nej, här får de hitta en bättre lösning framöver. En hel skolbuss är kanske inte nödvändig, men en sju platser stor bil är uppenbarligen för liten för att man ska kunna tillhandahålla en fungerande skyttel.
Torsdagen sparkades igång med regn som banade väg för de härliga lerpölar man möttes av under hela festivalen, både på campingen, vid ingångar, bajamajor och, som kronan på verket, den enorma vattenpölen mitt på festivalområdet. Lite strö hade definitivt suttit på sin plats.
När det kommer till det sanitära så måste jag tyvärr ge festivalen underkänt - and I quote myself; ”Torsdag, just anländ och klockan är sju. Toapappret verkar vara slut på varenda bajamaja och i jägarposition skickar jag en önskan till Fekalieguden att inte tappa balans och landa i tyskt bajs eller få en exotisk könis. Tvålar eller spritbehållare finns för den delen heller inte och jag känner mig redan smutsigare än Zombie Inc. som just avslutat inne i tältet.”
Såhär var det under alla dagar. Inget papper. Ingen tvål. Bajs på ringen. Ännu mer halkvarning, lera, lera, lera. Men så tänker jag, att det är ju faktiskt ingen som bryr sig ett skit (pun intended). Man åker inte på festival för att sitta på en bajamaja och lera hör ta mig fan festival till.
Mina förväntningar på Extremefest var nog till att börja med lite väl höga. Med Rock The Nation som arrangörer, seriös hemsida och flitigt uppdaterad Facebooksida med daglig kundservice verkade hela spektaklet så enormt bra uppstyrt. Väl på plats kändes det inte riktigt lika omsorgsfullt anordnat. Jag skulle kunna önska en strålkastare för att det är så mörkt när jag ska gå till skytteln på kvällen att jag går vilse, eller klaga på att städningen är obefintlig och att gatevakterna verkar nonchalanta som ibland varken kollar band eller väska…
A HAPPY ENDING!
… men de här sakerna är en fis i rymden. För man får ändå så mycket för en otroligt billig peng på Extremefest. Titta på bandnamnen. Tre dagar kostar 59 Euro. Endags ligger på 30 Euro förutom lördagen som kostar 35 Euro. Tack vare storleken träffar man på och känner igen varandra hela tiden, det är som en enda stor familjefest och jag mötte ingen, INGEN som var missnöjd med festivalen under de tre dagar den pågick.
Det som gör mig så konfunderad är varför det i hela fridens namn inte blir slutsålt. Med dessa band för den obefintliga summan. Går de plus minus noll? Förmodligen inte, mest troligt minus. Men jag håller tummarna för att det inte ska hindra Extremefest från att göra comeback nästa år. Då vill jag återvända – med toapapper i högsta hugg och ett hotellrum som backup!
… OCH TILL SIST
Banden ja! Lite väl sent ankommen ägnades torsdagen mest åt att kolla in områdena och klottra ner allt som kunde klottras ner om festivalen, ta vimmelbilder (och stå i jägarposition på bajamajorna, då). Särskilt många band utav intresse fanns inte utan jag nöjde mig med ett enda; LEGION OF THE DAMNED, som för första gången står med fem man på scen i form av en extra livegitarrist. Om det gjorde något särledes med ljudet känner jag inte att jag kan uttala mig om då jag inte fick någon direkt wow-effekt för det. Tyvärr håller inte Maurice måttet idag utan rösten känns lite väl kväkig och klen. Men alla ger en bra energi på scenen och overall blir det en bra konsert där setlisten innehöll bland annat Malevolent Rapture, Legion of the Damned, Werewolf Corpse, Death’s Head March, Cult of the Dead samt rykande färska (och välmottagna) Summon All Hate.
Fredagen började för oss med Norska SVARTTJERN som i tältet ger en nöjd publik blod, corpse paint, spikar och klassisk Norsk black metal. Utan erfarenhet från dem tycker jag att det låter mycket intressant och jag hör många lovord från åskådarna efter spelningen, både utanför tältet och senare ute på campingen.
Planen var nu att se NECROPHOBIC som blivit tvungna att ställa in på grund av någonting som hade med sångaren att göra som gjorde honom icke kapabel att utföra detta gig. Istället får det bli en vända in i tältet för att se HELRUNAR, som jag tyvärr nog får säga är bättre på platta än på scen. Svårt att göra en fullpottkonsert med sådan musik kanske, men jag orkade faktiskt inte hålla intresset uppe för att stanna i fler än ett par låtar.
Min personliga höjdpunkt denna festival är istället nästa band ut i tältet, DARK FORTRESS, som ligger bland mina absoluta favoriter och således med sin konsert gör mig mycket nöjd. En något låg keyboard men annars väldigt bra ljud. Sången, riffen, trummorna, solona, allt sitter som en smäck men jag önskar att hela bandet kunde dela keyboardisten Paymons otroliga scennärvaro. Jag har aldrig sett en så teatralisk musiker och han höjer stämningen till max när vi får höra bland annat Hirudenians, Poltergeist, Cohorror och Self Mutilation. Tyvärr sträcker sig låtmaterialet endast fyra album bak i repertoaren och Evenfall från nyaste Ylem kunde man ha skippat, då den saktar ner tempot och energin lite väl mycket. Men, som bot på det får vi en köttig avslutning med Stab Wounds och Baphomet och jag lämnar tältet med gåshud, nöjd min och en våt fläck i byxan.
Till min döner och halvtaskiga Krombacherbärs står passande nog TANKARD på scen där de bjuder på en underhållande hyllningsshow till ölet med glad sk(r)ålande publik. Planen var sedan att stanna kvar för KATAKLYSM, men det var helt enkelt för jävla kallt att vi åkte hem till hotellet precis när de gick på scen kl 23.30.
Lördag och jag fick klart och tydligt inse och omfamna mina begränsningar när det kommer till grind/gore genren. Det är för mig näst intill omöjligt att vara objektiv eftersom jag tycker att det är så fantastiskt dåligt. Men! Jag vill ändå berömma många bands självironi och förmåga att bjuda på sig själva som artister. Ta tjeckiska GUTALAX, som här i helkroppsgalondräkter styrde upp ett glatt beachparty med en nästintill konstant circlepit fylld med badbollar, flytringar och gummiankor, där publiken även var välkomna upp på scenen. Fantastiskt underhållande och det är nästan så att jag önskar att jag gillade grind/gore eftersom en konsert som denna säkert hade gjort en hel festival.
Nästa band att höja nävarna till är tyska OBSCURITY som gör en mycket bra spelning i tältet; med sin vikingametal och kraftpaket till sångare är detta en perfekt uppvärmning (eller utmanare?) till nästa THYRFING som vi, oförlåtligt och förtvivlat väljer bort (Gud förbjude!) för att värma oss backstage istället. Med regn som pissar ner på oss blir det heller ingen BEHEMOTH, då vi som redan skrivet, ger upp efter en låt. Vi orkar inte mer. Ingen Polsk dödsmetall i världen kan mäta sig med varma torra kläder och en säng just nu.
Så tack vare vädret är jag inte nöjd med min egen bandinsats denna festival, då jag hade velat klämma ett par fler än jag gjorde. Men, jag tycker att man har lyckats väldigt bra med att kombinera dessa genrer och fått till ett bra spelschema, och tack vare de korta distanserna mellan scenerna är det heller inga problem att hinna till de banden man vill se.
Med dessa avslutande ord vill jag tacka Extremefest för en härlig festival, men framförallt tack till alla underbara besökare som gjorde min och Sofies resa till ett minne för livet.
På återseende… |
