  
Eftersom jag ska till Loppen i Christiania i Köpenhamn snor jag med mig tio meter toalettpapper på Kastrup innan jag tar Metron till Christianshavn. Jag vet av erfarenhet att på danska metalklubbar kan tillgången på dylika faciliteter vara obefintlig eller en stor bristvara. Loppen är mysigt med stearinljus i vodkaflaskor, små bord och lågt bjälktak. Det betyder att man kommer väldigt nära banden eftersom scenen är trettio centimeter hög och kanske tio kvadratmeter. På den står Carpathian Forest´s ”Fuck You All”-banner´s tillsammans med Blodarv´s backdrop och altare med ljus samt upp-och-nervända kors som ser ut att vara tillverkade av strandved. Mycket effektfullt!
Här får man fortfarande sin dryck i flaska och inte i plastglas och personalen ställer ut backar på strategiska ställen så folk inte slänger dem på golvet. Det fungerar!
Blodarv öppnar med ett explosivt och aggressivt intro till ”Blood Red Rocks” och jag blir förtjust. Jag har aldrig sett det här bandet live tidigare så jag har inget att jämföra med. Jag vet inte om de gör ett jämförelsevis bra eller dåligt gig men när jag börjar le under en konsert så vet jag åtminstone vad jag tycker i stunden. Jag gillar när black-band bjuder på show, teater, estetik, på utlevelse och på budskap. Det gör Blodarv på detaljnivå. Kläder, rekvisita och smink tillsammans med en välvald setlista gör deras framförande till en kvalitativ upplevelse. Det verkar som de flesta i publiken delar min uppskattning. Det känns som vi är utvalda och att de spelar ”A Snowy Night in November” bara för mig/oss. Den låten är ett skolexempel på hur jag menar att bra black ska låta. Suggestiv, repetativ och tung som ett bulldozer-angrepp. Den ljusare vokalinsatsen står Satinae Ma för och hon ser ut som en älva. Helt trådsmal, helt diabolisk med sin kvast och sin svarta klänning och lite tillbakadragna karisma. Pest blir min nya favvogitarrist för att han spelar med utlevelse och stolthet. När Blodarv mot slutet av setet kör ”Civitas Diaboli” inser jag vilken fundamental live-hit den låten är. Titellåten från 2009 års EP slår hårt mot den här folksamlingen och jag duckar bakåt från storvuxna killars exalterade känslouttryck när de levererar avslutande ”Under Satans Vingar” som dedikerads till Carpathian Forest.
Carpathian Forest soundcheckar på scen och de allra flesta tycks tycka att det är coolt. Anders Kobro sitter bakom trummorna i en röd tischa med norska flaggan på och när han slutligen gör tummen upp och får en flaska vatten så kan de börja spela för oss. Och de gör dem med ”Frostbitten Woodlands” följd av ”Mask of the Slave” och så här har jag aldrig tidigare sett Carpathian Forest. Nattefrost sjunger som en stenkross och hans röst skär genom ryggmärgen. Så ska det vara! Vrangsinn är stor och trygg och stabil och hans basspel i kombination med Kobros trummande är som en bärande balk i det här bygget. Nattefrost är förhållandevis snäll i sin utstrålning men sjunger som ett ondskefullt väsen och sträcker sina kors i luften samtidigt som han ser osedvanligt fokuserad ut. ”It´s Darker Than you Think” och lite senare framförda ”Doomed to Walk the Earth” är musik som aldrig kommer att lämna mig. ”Skjend Hans Lik” och avslutande ”Diabolism” får folket att gå loss och jag räddar mig än en gång undan från stora burdusa och känslosamma manspersoner. Jag ser gråtattacker. Jag ser ansatser till krampanfall. Jag ser extrema yttringar av kärlek. Så bra var Carpathian Forest!
Och turligt nog var jag så förutseende så mitt toalettpapper räckte till en syster i nöd.
Black metal is war!
|
