  
En kall tisdag kväll irrar undertecknad runder utanför KB för att leta parkering. Brukar aldrig vara problem att hitta en parkering på gatorna som omger Kulturbolaget. Fick köra ner till stora betalparkeringen och där fanns det inte mycket plats kvar heller. Då undrade jag om det far någon mer händelse i närheten denna kväll för inte kunde KB vara fullt? Traskade i ilfart bort till KB i kylan. När jag smet in i värmen möttes jag av en grupp äldre rockers som skålade mig välkommen till denna komna nostalgikväll. Skönt att se så många på plats en timme innan Over the Rainbow skulle spela.
OTR hade bjudit in en vän till dem som skulle agera förband. Inte mycket till förband skulle jag kalla det! En väl artikulerande medelålders man som spelade akustisk gitarr. Anders Norman sjöng och spelade egna låtar under tio minuter. Tyvärr lät han som Per Gessle i målbrottet eller en tonåring i valfritt pojkband. Musiken är väldigt lättsmält men lite försnäll för att framföras en sådan här liten rockigare afton.
Efter halv tio var det äntligen dags för en riktig höjdare. Over the Rainbow med Joe Lynn Turner på sång. Det är nästan fullt i den överhettade lokalen. Längst fram är det ombytta roller mot andra rockkvällar då tonåringarna trängs vid staketet. Denna gång flyttade sig de yngre bakåt eller ja, de ”vuxna” lade beslag på platserna precis framför scenen. Det märktes tidigt att dessa var med när det begav sig för 30 år sedan. Skönt att se.
På scen står det ishinkar med öl, vin och fina glas plus en rejäl grogg till Turner. Bandet intar scenen och snabbt visar det sig att Joe Lynn Turner inte är i sitt ess. Han kändes lite... seg! Efter en knackig inledning så får de upp farten och ljudet har kommit rätt. Det låter bra trots att gitarrljudet ibland känns lite avlägset. Jürgen, son till ogrinalgrundaren Ritchie Blackmore kändes från och till lite som en hobbygitarrist! Han vågade inte alls ta för sig när han spelade de kända partierna ur de riktigt stora hitsen. När han däremot körde sitt gitarrsolo så hade han mod att ta för sig. I låten Since You´ve Been Gone så fegar han ur totalt med de enkla riffen. De låter svagt och jag blev nästan arg på han. Jürgen Blackmore har växt sig in allt mer i bandet och har absolut scennärvaro men det finns en del att önska.
Rainbow som bandet egentligen heter (namnrättigheter) är förknippat med det klassiska 70-tals futuristiska synth-slingorna som det är absolut förbjudet att ändra på. Då Paul Morris drog igång sitt solo tänkte jag ”yeah coolt” men ack så besviken jag blev. Det klassiska synth-ljudet övergår till något flummigt techno-trams! Sen när solot tog slut väntade man på en snygg övergång men istället blev det en iskall tystnad.
Joe Lynn Turner. En man som inte åldrats en enda dag sedan 80-talet (kanske beror det på all svensk vodka han drack på scen?) bjuder på sig själv och flörtar ivrigt med flickorna. Turner försöker sig på lite dålig standup mellan låtarna och bjuder på sig själv. Hans röst är inte helt hundra men skrika högt kan han fortfarande. Han kör stenhårt på sin sexighet och glömmer stundtals bort att hålla micken tillräckligt nära så ljudet svajar från och till.
Låtmässigt så fanns det inte mycket mer att önska trots att de kunde dra av mängder av fler guldkorn. Efter två timmar och två upprop kändes det helt underbart. Rainbow håller en riktigt hög lägsta nivå men när de är på topp är det inte många som kan hindra deras framfart. Tyvärr når de inte hela vägen till toppen den här gången. Hade de bytt ut ett eller flera av solona mot t.ex Temple of the King så hade lyckan varit enorm.
Sämst var alla dessa utdragna och intetsägande solon
Bäst var utan tvekan samtliga DIO-låtar.
TAROT WOMEN
KILL THE KING
CAN´T LET YOU GO
Jam / ALL NIGHT LONG
OVER THE RAINBOW medley
DEATH ALLEY DRIVER
EYES OF THE WORLD
ARIEL
WOLF TO THE MOON
I SURRENDER
MAN ON THE SILVER MOUNTAIN
JEALOUS LOVER
TRUM SOLO
STARGAZER
LONG LIVE ROCK ´N ROLL
GATES OF BABYLON
SINCE YOU´VE BEEN GONE
Jam / CAN´T HAPPEN HERE
|
