  Refused
Jag har aldrig varit så förtjust i punk eller hardcore. Visst, låtsaspunkare var jag ju en tid på 80-talet eller kanske skinhead? För några månader sen mötte jag ett nytt gammalt band och blev störtförälskad. Jag såg ett youtubeklipp där REFUSED spelade New Noice och jag var fast. En hemlig spelning på Umeås kultförklarade scen Scharinska villa i vårvintras var tydligen fenomenal. Jag visst när det skulle var men hade tyvärr förhinder. Scharinska var fullsmockad med folk. Människor klättrade på ytterväggarna för att komma in och en projektor spelade upp konserten på husväggen.
Under året har rapporter strömmat in om Refuseds enorma framgångar från alla kontinenter. Det var bestämt att bandets sista gig skulle vara i Umeå. Så blev det Exel arena, en som jag ser det ”fjollhockey” arena blev platsen. Nu började jakten på ett fotopass, min ackrediteringsansvarige Pontus Hamlin och jag jagade runt med e-post och telefonsamtal för att få det åtråvärda passet. Det plingade till i mobilen och där satt bekräftelsen på att jag skulle få fotografera. Hade inte tänkt att skriva en rad men kan inte hålla mig efter en sån otroligt bra konsert.
Vilken urladdning!
Ett stort skynke hänger framför scenen och publiken är som galna. Musiken strömmar ur högtalarna och det startar med en urladdning. Numera för mig Refused arena exploderar när skynket faller. Jag kan inte låtarna och har absolut ingen koll i vilken ordning de var. Jag är bara med! Jag står där med mina objektiv som skakar eftersom jag inte kan stå still. Jag rycks med, jag ler och njuter av varenda rörelse, knyck och ord som sägs. Jag vänder mig om och tittar på min älskade fru men dras direkt tillbaka till scenen. Kameran smattrar och jag bryr mig inte om all redigering och sortering som kommer sen. Jag är Lyxzenifierad och lycklig, vilken fantastisk kväll och spelning.
Sångare Dennis Lyxzen är i fullständig toppform. 40 år och spänstig med en enorm energi och ett mellansnack som avhandlade allt från raggare, fritidsgårdar till annan politik. Bandet var verkligen med vänner och det kändes som att vi stod i ett vardagsrum med gamla kompisar. Det kändes inte som ett skitigt argt straight edgeband. Väldressade killar som släppte lös all sin energi och spelglädje över oss. Budskap har bandet både i låtarna och i snacket och arga är de. Glädjen under kvällen är påtaglig både hos bandet som för oss andra. En avskedskonsert på en skiva som de släppte samtidigt som de splittrades.
”The Shape of punk to come” från 1998 där den totala höjdaren ”New Noice” avslutar allt med den pickande gitarren och tempoväxlingar är helt underbar.
Har du inte lyssnat på Refused? Gör det! Tyvärr kan du inte se dem igen men jag var där!!
Mats Söderholm
|
