  SATOR – Festfixarna!
Sator med sitt klassiska 90-tals sound drog massor med folk i alla åldrar.
Sator lyckas hela tiden locka till sig nya fans och det är inte konstigt. Det är så lättsmält och passar in i mångas skafferi. Ingen märker av det lilla duggregnet när Sator pumpar ut sin musik som ljuder bra ur högtalarna. Chips och Kent växlar som vanligt snyggt mellan sången. Det är tight och samspelt och framförallt ser man att de, liksom publiken har väldigt kul.
Stod bredvid en kille som hinkade i sig vin ur en bag in box. Killen på andra sidan mig släppte en ICA-påse full med öl på min ena fot. Att det var fest var det ingen som missat och det var Sator som stod för den.
Gamma Gamma Hey fungerar enligt Kent som deras regndans-låt. Riktigt skräpig garagerock när den är som bäst. Keyboardisten Hans (Hans Majestät) skiftar hastigt mellan tangenterna, tamburinen och sin marackas. Han är heltokig och måste ha myror i brallan. Energin smittade sig lika snabbt som en gäspning vandrar runt i klassrumet.
No Place To Land är lika smutsig som den skitigaste bajamajan. Givetvis specialskriven för Knislinges internationella flygplats som Chips uttryckte det! Basisten Heikki får ett ryck och kliver ut på högtalarna framför scenen, vilka står väldigt ostadigt så han vänder snabbt tillbaka in på scenen igen. Samtidigt har en liten moshpit bildats några meter från scenen som väckts vakternas intresse.
Supermega hiten I Wanna Go Home får igång publikens allsångsförmåga.
Nostalgi på hög nivå.
Avslutningsvis säger Chips att de har fem minuter kvar att spela men i själva verket är det minst 20 år kvar att spela, menar han! Låter väldigt betryggande.
En intervju från Helgeåfestivalen med Sator finns under intetvjuer
|
