Slayer Copenhell Helviti-scenen Fre 15/6 23.59

Sist ut på festivalens första dag är Slayer som blivit en folkkär familjeangelägenhet vars musik förenar över flera generationsgränser och säkert kommer att göra det i ytterligare trettio år. Det är hög igenkänningsfaktor hela vägen, inget nytänkande eller experimenterande men inte det minsta tråkigt. Jag kan inte tröttna på Slayer trots att jag i likhet med många här sett dem fler gånger än jag kommer ihåg. Det finns en känsla av trygg snuttefilt att mitt i natten stå bland tusentals andra och höra Hanneman, King, Lombardo och Araya klockrent leverera ”War Ensamble”, ”Death skin Mask, ”Angel of Death” Mandatory Suicide” mfl, mfl, mfl allsångspärlor, och givetvis ”Raining Blood”. De skulle praktiskt taget kunna spela vilken låt som helst från vilken platta som helst och möta samma fantastiska gensvar. Det är synnerligen väl förtjänat och den här kvällen tycker jag att herrarna verkar lite extra energiska och allt låter faktiskt lite extra bra. Om det är det makalösa ljud som varit Copenhells signum under dagen och kvällen eller om Slayer faktiskt hittat en överväxel vet jag inte men en coolare avslutning på fredagskvällen kan jag inte önska.