  
”Pop War”.
Känn på titeln. Storslagen och maffig. Men vad betyder den? Är det en krigsförklaring mot dagens popmusik? Är det en hyllning till U2’s skivor Pop och War? Jag vet inte, men bara av att se skivomslaget får jag höga förväntningar på Nicke Anderssons uppföljare till den självbetitlade solodebuten från 2010.
Det finns hur som helst ingen anledning att oroa sig. Att Nicke kan skriva rockmusik vet vi och här gör han det kanske bättre än någonsin. Första plattan hade låtar som sträckte sig tillbaka till 50- och 60-talen. ”Resign” och ”I’ll let you down” kändes som moderna tolkningar av Beatles och Yardbirds.
På ”Pop War” tar Nicke två steg fram, ett tillbaka och landar i sjuttiotalets glamrock med Kiss och tidiga Alice Cooper som inspirationskälla. Det är en kostym som passar bandet riktigt bra.
Det finns få tråkiga stunder under skivans dryga halvtimme. Att lista höjdpunkterna är inte heller lätt, men ”Can’t seem to shake it off my mind”, ”Monarchy madness” och finstämda ”Waltz for Vincent” är guldkorn. Och den där maffigheten som titeln utlovar, den kommer i avslutande ”Enough to break our hearts”.
En potent rockplatta som jag vågar påstå är en av årets bästa.
Tracklist:
Uh Huh
Narrow Line
Can't Seem To Shake It Off My Mind
Back On Main
Waltz For Vincent
Sheltered In The Sand
Empty Hands
Monarchy Madness
Deride And Conquer
Enough To Break Our Hearts
|
