Mayhem@Rockheim, Trondheim 18/10 2011

Rockheim är ett nationellt upplevelsecenter för pop och rock som på olika sätt dokumenterar norsk populärmusik från 1950-talet och framåt. Där finns utställningar, mediatek, butik och restaurang. Under hösten arrangeras en serie konserter på temat ”piggtråd” och den här kvällen är det Mayhem som ska förevigas inför publik och läggas till samlingen. Dörrarna öppnas klockan åtta och det är stillsamt foajémingel som gäller. En högtalarröst meddelar ”publikum” att konserten startar klockan nio och pågår en timme följd av en halvtimmes paus och därefter intervju med bandet på storbild direkt från backstage-logen. Det känns mer som ett seminarium än en konsert och runt tvåhundra besökare släpps så småningom in i hörsalen som tömts på möbler kvällen till ära. Det är rätt glest på golvet och mycket stillsam stämning. Strax spelas ett intro, ljudet av en roulettekula som spinner med lite prat i bakgrunden och det loopas om och om igen tills det svarta sammetsdraperiet dras åt sidan till tonerna av ”Silvester Anfang”. De inleder med ”Pagan Fears” och Attila tar plats i mitten under en hängsnara iförd katolskinspirerad prästdräkt. När han trär snaran över huvudet ser det för en stund ut som han verkligen ska ta sig av daga men mest ser det ut att vara riktigt obekvämt och jobbigt. ”Ancient Skin”, My Death” och ”A Time to Die” avverkas prickfritt och helt utan överraskningar men i ”View From Nihil” vrålar Attila så gällt och nasalt att jag tror mina trumhinnor ska gå åt helvete trots prydligt placerade öronproppar. Efter den monstruösa ”Anti” från ”Ordo ad Chao”, ”Freezing Moon”, i vilken Teloch spelar solot, samt en lekfull ”Deathchrush” tillägnar Attila ”Buried by Time and Dust” alla gamla kompisar som dött. Han gör dessutom världens längsta och gurgligaste röstintro till ”De Mysteriis Dom Sathanas” innan de avslutar med ”Pure Fucking Armageddon”. Låtlistan är välvald och representerar alla skiftningar och stilar i Mayhems karriär men att de nästan stod fastlimmade på sina respektive platser kanske har att göra med själva formen för det här framträdandet. Necrobutcher flängde omkring litegrann i bar överkropp och var den som såg ut att trivas bäst på scenen men det här var tvivelsutan den märkligaste Mayhem-spelning jag bevistat. När man om femtio år förevisar den här dokumentationen kommer den att vara ett skolexempel på perfekt spelad True Norweigan Black Metal. Men jag har sett ösigare framträdanden.
Jag har också sett kvalitativt bättre bandintervjuer, alla kategorier, än den som förevisades senare på kvällen. Att den utlöste skrattsalvor bland oss åhörare var helt oavsiktligt och hade inget med bandets medverkan att göra.