  
I väntan på Graveyard så pratar några killar om att de inte har någon aning om vilka Graveyard är. Visst de har hört någon låt men inte mer. Jag är lika intet vetandes om Graveyard som dessa killar. Jag hade hört talas om dem och att de skulle vara ett riktigt grymt liveband, så nu står jag här med höga förväntningar framför scenen, bara några minuter innan det är dags för Göteborgs finest att äntra scenen.
Efter konserten så slår det mig att dessa fyra killar är ett fenomen och kanske just nu Sveriges bästa rock band! De blandar vilt mellan olika 70-tals band som Led Zeppelin och Black Sabbath men man märker även av lite influenser från band som Pink Floyd och Deep Purple. Inte bara musiken skriker 70-tals rock utan hela imagen, som i förbandet Spiders fall är det mycket skägg och hår som gäller ikväll. Inte bara hos Graveyard utan även hos publiken.
Testosteronet flödar över!
Något jag ofta försöker lyfta fram i mina texter är känslan som bandet förmedlar, för mig är det kanske det viktigaste elementet, bortsett från själva musiken då. Graveyard har känsla så det räcker och blir över.
De har ingen vidare scenshow, de står mest stilla som cementklumpar. Ljuset är förskräckligt dåligt, det är oftast mörkt på scenen. Ljudet däremot kompenserar med sin klarhet och styrka. Sångaren/gitarristen Joakim Nilsson är helt fastspikad i scenen, stängda ögon och en rispig röst som är perfekt för den här sortens musik. Gitarristen Jonatan Ramm är även han stillastående genom hela konserten, inget mer eller mindre.
Trummisen Axel Sjöberg (tidigare trummis i Spiders) däremot, han slår på trummorna som om han inte gjort något annat i sitt liv. Redan efter första låten så stänker svettet från hans panna. Han är fruktansvärt snabb och skicklig. Bassisten Rikard Edlund är bandets energiknippe. Han kompenserar för de andras stillhet genom att vara i konstant rörelse med en bas som är lika stor som han själv. I mellansnacket gav han ett lurigt leende och sa; ” Första gången vi spelar här i Malmö, det är en glad överraskning”.
Men även om det är väldigt stillastående så är de väldigt samspelta med varandra. Väldigt tighta och musikaliska.
Som jag skrev innan så flödar testosteronet hos publiken, under låtar som Uncomfortably numb, Hisingen Blues och Satan’s Finest är det ingen som står still. Under konserten hoppar tre killar upp på scen, den ena blir nerputtad av en våldsam roadie med långt hår och en mustasch som bara kan mätas av Chuck Norris! Den andra killen tar rikligt med sats och dyker ner i folkmassan framför scenen. För hans skulle hoppas jag att ingen flyttade på sig. Den tredje killen fegar ur och hoppar ner när han ser roadien komma springandes mot honom.
Graveyard gör inte många besvikna! Är man ute efter ett band i dagsläget som flörtar väldigt mycket med 70-talet så behöver man inte leta längre, Graveyard är svaret och de är här för att stanna!
|
