  
Hittills har konsertmånaden sett hemsk ut och äntligen dyker hårdrockarna HammerFall upp på listan med två nya medlemmar och en sprillans ny platta i bagaget. Självklart måste man åter igen få se gubbarna och få någonting gjort.
Först upp på scen är AC/DC och Airbourne liknande band som går under namnet Bullet. Kvintetten från Växjö är en grupp på fem killar med gamla Maiden-frillor, supertajta jeans och är barbröstade. Den storväxta sångaren i spetsen kompletterar bandet bra med sin otroligt kraftfulla sångröst.
Musiken är ingenting att klaga på. AC/DC gillar ju vilken vettvilling som helst, och även om det känns att Bullet gör kopior på legendernas låtar så kan man ändå inte kritisera de på ett negativt sätt. Bandet gör mycket bra ifrån sig och är duktiga från topp till tå.
Den kända favoriten ”Bite The Bullet” avslutar bandets framträdande mycket bra. Bullet lyckades värma upp halva Hovet!
Nästa supportband på tur är Sabaton som råkar passa bra ihop med huvudbandet. På något sätt kändes det som att majoriteten av publiken var på Hovet denna afton för att se bara Sabaton, och därför kan man nästan tycka att Sabaton istället skulle göra en egen spelning.
Energin från killarna och speciellt Joakim var stark som stål redan från första låten. Grabbarna är robusta och lirar snortajt, fast tajmingen gick lite snett denna gång, men de får med sig publiken direkt utan några problem. Tyvärr har jag ingen vidare koll på Sabatons senaste verk men med säkerhet kan jag tala om att låten ”Ghost Division” spelades högs, bäst och uppskattades av många.
Gamla godingarna ”Attero Dominatus” och ” Primo Victoria” framfördes bra, även ”Panzer Battalion” och ”Metal Machine” stod på listan.
Grabbarna gjorde ett mycket bra jobb och Joakim tackade publiken hela tiden för deras medverkan och energi, men som sagt, man skulle hellre vilja se Sabaton som huvudband på ett annat ställe. Hovet var för stort för dem.
Tiden slog huvudband-dags och hårdrockarna gjorde entré snyggt bakifrån med spotlights underifrån. Trots att scenen var för stor för HammerFall också, stod den och gapade tom medan gubbarna försökte fylla utrymmet hela tiden genom att vistas på alla möjliga tänkbara platser samtidigt.
Hälften av låtarna som framförs känns knappast igen och Cans hoppar hela tiden mellan skivorna och blandar dem. Fast bra variation var det.
Ju längre ner på spellistan bandet kom desto mindre blev glödet. Energin försvann med detsamma och konserten kändes oändligt lång och enformig. HammerFall kändes inte som HammerFall längre. Pontus från The Poodles hoppade in som gitarrist och basisten var utbytt sedan något år tillbaka. Det förnams bara inte hemma helt enkelt.
Strax efter att åldringarna hade kommit halvvägs, efter ett antal gånger de hade gått av scenen, lämnade de denna gång plats åt den skicklige batteristen Anders Johansson som numera är väldigt gammal men förtjusande på slagverk. Han tvekade och vägrade köra det obligatoriska trumsolot men gottgjorde den medelålderlika publiken med ett slarvigt slagverksolo istället. Sorgligt.
Några plus med konserten var att de lyckades bra med att härma In Flames eld apertur och fick sina egna gulskivor utdelade på scen.
Jag tycker personligen att det börjar bli dags för HammerFall att avsluta helt och gå i pension, trots alla år och alla guldskivor de någonsin har samlat på sig. |
