1349, Gehenna@Rockefeller, Olso, 10/9

Det är väldigt stillsamt på Rockefeller den här lördagskvällen även om det samlats rätt mycket folk. Stämningen är nästan andaktsfull och Gehenna är storartade då de maler fram sin strama black metal. Det är mycket estetiskt med en videoprojicering i scenens bakgrund och den massiva ljudbilden bidrar till känslan av att vara insvept i något väldigt exklusivt. Det här är första gången jag ser dem live och det borde jag nästan skämmas för eftersom det här bandet från Stavanger har funnits sedan 1993. Bättre nu än aldrig och jag njuter verkligen av att se musiker som jobbar så metodiskt och rutinerat. Under ”New Blood” och efterföljande ”Werewolf” från 2005 års ”WW” kippar jag efter andan flera gånger och kapitulerar känslomässigt inför Gehennas sugande, malande, snudd på meditativa tunggung. Någonting i musiken upphäver min känsla för tid och rum och det är exakt så jag vill att black metal ska fungera. När jag hör ”Devils War” vill jag stanna i den här dimensionen för alltid men sorgligt nog är verkligheten en annan och då avslutande gamla ”Morning Star” tonat ut känns allt bara tomt och futtigt.

1349 kommer in med facklor, blåser eld och tänder en slinga av lågor längs med hela scenen till ett riktigt coolt intro. Det visuella kompenserar för strulet med ljudet som inledningsvis irriterar såväl publik som musiker. Någonting håller på att gå riktigt fel märker jag då scenvakterna i panik föser ut fotograferna från diket och springer omkring på scenen med blöta handdukar men hela spektaklet får en lycklig utgång och verkar inte beröra bandet nämnvärt. De flesta står som tända ljus och det är kanske inte så konstigt eftersom 1349s musik kräver full koncentration med alla teknikaliteter och variationer. Till ”I Am Abomination” från ”Hellfire” suggereras jag återigen in ett komaliknande tillstånd. Det här är obeskrivligt vackert på alla plan. Musik, mystik och estetik i skön förening och jag blir på allvar djupt berörd vid framförandet av ”Sculptor Of Flesh” som spelas med enorm säkerhet. Egentligen känns det fel att peka ut individuella prestationer i ett band som fungerar likt ett väloljat maskineri men mannen i munkkåpa, som jag inte vet namnet på, får guldstjärna för sina spridda vokalinsatser. Hans äckelskrik är mycket effektfulla. En konsert är band som spelar musik. Det här var något helt annat!