  Sonata Arctica med en trekvarts spelning. Det är precis vad de gjorde spelade knappt trekvart av sin förmåga. Med leendet på läpparna galopperade jag raskt fram till scenen precis innan de började. Efter att haft dem som ett av favoritbanden inom power metalen i många år så vet man vad de kan prestera live.
Nu har jag inte sett dem live på kanske tre år. Så att få se ett Sonata på halvfart och nervositet är inte alls kul. När Tony Kakko som normalt besitter en underbar skör röst, kraxar sig fram under de första låtarna så blir man riktigt besviken. Detta är inte alls bra. Inte någon stans. Jo en punkt håller intresset uppe – trummisen Tommy Portimo. Han satsar 100% och fort går det.
Tonys röst är ves. Han låter nästan som om han håller för näsan när han sjunger! Keyboardisten Henrik Klingenberg som normalt brukar showa och grimasera står fastspikad vid sin keyboard trots att han spelar på sin portabla synthesizer.
Blinded No More var det länge sedan de spelade sist men trots det började finnarna hitta rätt. Bandet har kommit i takt men Tony fumlar fortfarande med rösten. Inte förens fem låtar in får han rätt på rösten och bandet blir helt plötsligt taggat. Publiken lika så. Låten som startar festen heter Victorias Secret och som Tony skojade till det innan låten med att säga att de snott låten av en viss svenska. Tony försöker säga lite på svenska men säger att han skall hålla sig till engelskan då han ansåg sig bättre på det. Där har han fel! Ingen förstod vad han talade om när han snackade engelska, men svenskan förstod vi. Hur som helst så är det här vändpunkten i konserten och nu är det full fart framåt. Dubbeltrampet går på högvarv och Henrik tar sitt första steg ut på scengolvet.
Last Amazing Grays funkar riktigt bra men den blir snabbt överkörd av lysande Dont Say A Word. Här läggs nästa växel i och allt det negativa som inledde konserten glöms snabbt bort. Nu sjunger Tony riktigt bra och högt. Mycket märkligt. Tack. Bättre sent än aldrig.
Tyvärr får vi inte mer än så utan när det väl började bli riktigt bra så var tiden slut. Blev lite av ett antiklimax. Innan vi får klassiska vodka-polka avslutningen så sjunger publiken för gitarristen Eilas Viljanen. Men när de kommer till partiet där de skall säga hans namn börjar alla mumla ett ord. Jätteroligt att ingen visste vad han hette. Inte ens efter det att Tony sagt och just det nämnt att Elias fyller år. Så istället för att inte säga något namn, eller i detta fallet bara tala i tungor, så hade de ju inte behövt säga något alls. Riktig härlig ofrivillig humor.
Hade Sonata Arctica fått längre speltid så hade det nog kunnat bli hur bra som helst. För de sista 20 minuterna var fantastiska. Första halvtimmen var dock bedrövlig. En dålig dag på jobbet kanske? Hoppas Sonata Arctica får återkomma ett annat år och ta revange på sig själva.
|
