Arets Tio Basta Album 2010 | FESTIVALPHOTO
Arets Tio Basta Album 2010 |
2011-01-02 12:36 - Årets tio bästa album 2010 |
|
|---|---|
| http://www.festivalphoto.net/_hemsidor/erikativedal.se/arets-tio-basta-album-2010/ 1. Avantasia – The Wicked Symphony Jag tvekade faktiskt en kort stund och tänkte ett tag sätta Angel Of Babylon på förstaplatsen. Alla jag har pratat med är helt överens. Det hade varit bättre om Sammet istället för att släppa två riktigt bra skivor hade släppt ett enda mästerverk. Ingen av skivorna är dåliga men det hade lätt gått att plocka ihop alla mästerliga låtar och komprimera materialet till ett enda album. Det som har gjort The Wicked Symphony till årets vinnare är självklart det stora antalet riktigt bra låtar. Om jag måste framhålla några av spåren som något starkare skulle jag till att börja med plocka ut inlednings- och titelspåret The Wicked Symphony som verkligen naglar fast sig på hjärnan med sina fantastiska körer. Jag gillar även längden! Underbart när så här bra låtar får ta plats med bortåt tio minuter. Jag vet att det råder delade meningar om hur vida Tim ”Ripper” Owens ska sjunga powermetal. Självklart ylar jag! Scales Of Justice är precis vad han ska ägna sig åt! Slutligen vill jag hylla Russel Allen för en fantastisk insats på States Of Matter som nästan håller The Metal Opera-klass! 2. Helloween – 7 Sinners Jag hade verkligen inga förväntningar alls på den här skivan och fastnade väll inte riktigt heller förrän jag hade fått höra guldkornen live. Skivan har sina ljusglimtar och är ungefär lika stark som en Helloween-skiva brukar vara med den enda skillnaden att det här inte är powermetal. (Ja, jag vet att eftersom Helloween bildade genren räknas de inte som powermetal.) Den här skivan är flera grader hårdare än powermetal och jag som är uppvuxen med den gamla skolan älskar det. Det här är melodisk metal som den ska låta. Ska du bara lyssna på en enda låt föreslår jag sköna inledningsspåret Where The Sinners Go. Albumet har flertalet riktigt vassa spår som World Of Fantasy, Who Is Mr. Madman och Are You Metal?. Visst låter det klassisk Helloween med Andi Deris fast hårdare. Den här skivan känns som en värdig och skön utveckling. 3. Avantasia – Angel Of Babylon Anledningen till att Angel Of Babylon nästan knep åt sig förstaplatsen är att den innehåller två av de bästa låtarna som någonsin hänt. Inte bara i år utan någonsin. Dessa låtar är storslagnet vackra Journey To Arcadia och min gamla all time favourite Promised Land. Dock är den sist nämnda nyispelad (låten fanns på tidigare utgivna ep:n Lost In Space pt II som släpptes i samband med Scarecrow) och har, enligt mig, inte alls samma energi som sin föregångare. I övrigt vill jag hylla det lite smått Arjen Lucassen-liknande spåret Symphony Of Life (Alla som någon gång har träffat mig vet hur starkt mitt hjärta klappar för Lucassens ambienta, vemodiga och djupa verk.) och den helsköna och lite underliga låten Death Is Just A Feeling där Jon Oliva utmanar Alice Coopers insats i The Toymaster från The Scarecrow. 4. Freedom Call – Legend Of The Shadowking Visst hade jag hört Freedom Call tidigare men jag hade aldrig tidigare hört ett helt album eller trott att jag skulle bli så här hooked. Jag tokälskar det här albumet! Det här är klassisk power metal när den är som allra bäst! Vi har samtliga element: falsetter som balanserar på bristningsgränsen, körer, gitarrsolon, synth, krig, legender, håriga tyska män, ett töntigt skivnamn och jag kan räkna upp underbara element i all oändlighet. Vill du få ett grepp om hur skivan låter föreslår jag att du lyssnar på de tre inledande, powerladdade låtarna Out Of The Ruins, Gods Of Thunder och Tears Of Babylon. (Ja, du hör ju redan på titlarna hur fantastiskt det låter.) Merlin – Requiem är en vacker ballad som bara växer live. Självklart har de, som varje tyskt powermetaband bör, en plojlåt med (som om det inte redan var töntigt nog). Den heter A Perfect Day och är en riktigt skön låt att boosta sig med oavsett humör. 5. Reckless Love – Reckless Love Det här albumet har jag väntat på länge! Sångaren, Olli Kosunen, eller Olliwer Twised, var sångare nummer två av tre i Crashdiet och spelade med dem under The Unattractive Revolution. Redan då hittade jag hans tidigare band Reckless Love och började hoppas på ett album från dem med efter att ha hört One More Time på deras Myspace. Kosunen hoppade ju, som bekant, av Crashdiet direkt efter The Unattractive Revolution för att istället satsa på Reckless Love. Mycket bra val, tycker jag, som anser att Crashdiets bäst före-datum har gått ut. Reckless Love däremot är heta! Snacka om debutalbum från finnarna! Hitlåtarna står som spön i backen och de kickar skiten ur liknande akter som svenska H.e.a.t. Bäst på skivan är utan tvekan Back To Paradise. 6. Sabaton – Coat Of Arms Jag är lite besviken på Coat Of Arms faktiskt. Jag tokälskade The Art Of War och förväntningarna på uppföljaren blev följaktligen för höga. Det här är absolut ingen dålig skiva! Jag hade bara förväntat mig lite mer av Faluns pansarbataljon. Titelspåret samt Uprising är klassiska Sabatonlåtar som jag bara älskar att höra live. Det går inte att skriva en text om Coat Of Arms utan att nämna den otroligt starka biten The Final Solution. Tårarna är inte långt borta en enda gång jag hör den. Annars så glada och spexiga Sabaton kan alltså varva ner och göra något seriöst och allvarligt om de bara vill. Det finns egentligen ingen dålig låt på skivan. Jag har verkligen fastnat för refrängen i White Death och vill även nämna Screaming Eagles. 7. Gamma Ray – To The Metal! Till skillnad från alla jag har pratat med, gillar jag titelspåret To The Metal!. Visst är det töntigt men det är ändå tungt och skönt.Vad har Kiske på plattan att göra? Kai Hansen är gud och Kiske har inget där att göra. Jag, till skillnad från alla andra, har aldrig sett någon storhet i Kiske. Jag rekommenderar, förutom titelspåret, främst Empathy och Rise. 8. Star One – Victims Of The Modern Age Den här skivan är det sista tillskottet på listan som puttade ut Airbourne – No Guts. No Glory.. Som jag misstänkte har Arjen Lucassen alltså lyckats med ännu ett album som bara växer ju fler lyssningar man ger den. Hittills har jag lyckats fastna för 24 Hours, Cassandra Complex och It’s Alive, She’s Alive, We’re Alive. 24 Hours är kanske en av årets bästa låtar. 9. Lord Of The Lost – Fears Återigen finns ett band innehållande Chris ”Lord” Harms med på min topp tio över årets bästa album. (Förra året dök han upp på plats 11. (Listan hade då 12 platser pga radiotid.) Då med ett annat av sina projekt: The Pleasures och deras Oh Yeah Revolution.) Det här är, för mig, ett mycket efterlängtat debutalbum från de tyska HIM-doftande rockarna. Det härliga är att albumets låtar är desamma som bandet skyltade med på sin Myspace som demoband. Uppfräshningen till albumet är inte stor vilket glädjer mig då jag tokälskade dem redan som demoband. För att få ett hum om vad det handlar om för briljans föreslår jag att du lyssnar på Last Words, Break Your Heart och Dry The Rain. 10. H.e.a.t – Freedom Rock Visst släpper H.e.a.t en värdig uppföljare till den hyllade debutplattan från 2008. Dock når albumet inte enda fram. Den är bra. Inget snack om den saken men den är för tunn. Var för sig är låtarna toppen men jag saknar lite energi. Låtarna är dessutom för lika och det är skittrist att lyssna på hela albumet i ett streck. Dock en stor eloge till bandet för duetten med Tobias Sammet. Övriga plattor som inte tillräckligt starkt för att placera sig på listan men som ändå är värda en lyssning: Rob Zombie – Hellbilly Deluxe vol II Murderdolls – Women And Children Last Airbourne – No Guts. No Glory Scorpions – Sting In The Tail Dimmu Borgir – Abrahadabra Masterplan – Time To Be King Särskilt omnämnande: Helloween – Unarmed Kanske årets bästa platta men den är en samlingsplatta så jag gjorde plats åt ”riktiga” studioalbum på listan istället. Årets besvikelse: Negative – Neon Efterlängtad men förgäves. Riktig skitplatta. Det är knappt så första singeln End Of The Line är lyssningsbar. Resten håller löjlig låg klass. Gör om. Gör rätt. I viss mån platsar även Murderdolls – Women And Children Last och Materplan – Time To Be King här men de har ändå någon form av nivå även om den inte är lika hög som förväntat. |
|
|
|
| Writer: Erika Tivedal |
