| DEEP PURPLE & EUROPE | |
För tio år sedan när jag var tonåring vågade jag inte drömma om att få se band som Deep Purple live. De var så gamla tyckte jag, då. Nu en generation senare efter Deep Purples första släpp står jag längst fram på deras 40-års turné. På ena sidan om mig står ett lugnt par i 50-års åldern som ser ut att följt sina idoler hela vägen från start. På andra sidan om mig står ett gäng energifulla ungdomar med långt hår och gapar och hoppar hela tiden. På Öja slottsruin var festivalstämningen ett faktum. Efter en sommar med flera stora festivaler runt om i landet har man kommit till sommarens avslutning. En mäktig sådan. Det bjuds på fint väder och vita trädgårdsstolar för de som vill sitta längre bak. Detta var inte en vanlig konsert. Hela familjer hade samlats och det var mer som en folkfest när så många låg på sina rutiga filtar och drack kaffe med bullar. Först ut var skånska BONAFIDE som gick upp och drog igång sina AC/DC riff. Större delen av folkmassan hade ryggen emot scenen och var helt oförberedda! Snabbt samlades folket framme vid scenen. Efter att ha följt Bonafide hela sommaren så visste jag vad som skulle bjudas på. Det märktes att de kört hårt hela sommaren. Engagemanget saknades och istället fick vi se ett mer stillastående (än vanligt) och trötta killar som dock spelade efter skolboken. Det lilla extra saknades. Visserligen fick de bara trettio minuter på sig inför en publik där större delen av dem inte hade hört dem förut. Responsen från den något äldre publiken var god. Säkerligen vann de ett par nya fans bland de äldre. Sveriges största rockband genom tiden är EUROPE. Tempest som nyss fyllda 45 sprang runt på scenen och svingade sitt mickstativ stup i kvarten, i helsvart klädsel. Det såg bara löjligt ut. Hela gänget såg glada ut och det logs hela tiden . Tyvärr kändes det lite förfalskat! Inte bara leendena utan hela stämningen på scenen. Snabbt kopplade jag bort det som utspelade sig på scenen och koncentrerade mig på musiken. Ljudet var helt ok, dock lite lågt för min smak. Mixen mellan gamla och nya Europe var god. Responsen från publiken var inte det under låtar som t.ex Start From The Dark. De kände inte igen det nya materialet helt enkelt. Efter 65 minuter steg de av och man stod och funderade över det man precis hade beskådat. Tempest röst nådde inte ut så kraftigt som den borde och det var trisst för ögat. Nej Europe är bäst när det verkligen gäller – som egen huvudakt. När det väl var dags för Ian Gillian (född 1945) med sitt Deep Purple att gå på scenen hade solen lagt sig. Färgerna sprudlade i luften och Fireball fullkomligt exploderar ut genom högtalarna. Publiken är redan i extas. Själv har jag minnet från Sweden Rock 2006. Den spelningen var kalasbra och kände på mig att detta skulle vara ännu bättre. Innan jag visste ordet av ”hyperaktiv” var Fireball och Into The Fire passerade. Efter den impulsiva inledningen drogs tempot ner och publiken bildade en stor kör till Strange Kind Of Woman. Ljudet var mycket bättre än det Europe hade tidigare och trängseln blev värre. Jag är inte en av dem som gillar utdragna solon, men denna kväll får jag ta upp huvudet ur sanden för det bjöds på två helt underbar solon. Steve Morse var först ut och körde en underbar harmonisk melodi Well Dressed Guitar. Skönare avslappnande toner från en elgitarr går nog inte att göra. Njöt och tog till lite extra energi från den sköna luften. Efter några låtar var det Don Aireys tur. Ett långt medley med olika klassiska låtar fick en att nästan tappa hakan. Vände mig om och titta på publiken och nästan alla stod med öppen mun och man såg pratbubblorna över dem, ”hur gör han”. Robert Wells – släng dig i väggen. Detta var magiskt. En märklig smitta spred sig snabbt från scenen och det var glädje! Roger Glover är nog den gladaste 63-åriga basist jag sett på scen någonsin. Bara när han gör de knepigaste manövrerna som han biter sig i läppen. Annars såg det mest ut som om han skulle få en hjärtattack efter ett skrattanfall. Efter två timmars förtrollande föreställning var det dags att sänka ridån. Roligt var det efteråt med. Folket hade inte brottom iväg utan stod kvar och snackade gamla konsertminnen. Mycket härlig stämning.
Setlist: // Stefan Vohnsen |
|
