Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Concert reviews, festival stories and interviews | FESTIVALPHOTO

 

 

Sommar Rock Svedala 2008

 

Sommar Rock Svedala

Crash Dïet, 11/7, SommarRock Svedala
För att skapa sig en cool image behöver man först ha en image att sträva efter. Tajta glamrockarkläder, kedjor, pudelfrisyren och självsäkerheten är vad som krävs för att skapa den image som Crash Dïet galant har lyckats med.
De steg in på scen i ett moln av rök. Behåar och scarfar hängde på gallret som omringade trummorna. Kedjor hängde ifrån taket. De tre bandmedlemmarna exklusive trummisen, Eric Young, stod med ryggen mot publiken och väntade på den rätta stunden att vända sig om och börja rocka loss.
När den rätta stunden hade anlänt började Crash Dïet vilt spela sin första låt med extremt mycket kroppsrörelser. Sångaren, Oliver Twisted (iförd röda tajts om jag inte har helt fel för mig), bjöd på sig själv genom att dansa så att konturen av privatdelarna syntes bakom byxorna. Hans stora leende och energiska ansiktsuttryck gjorde publiken vild, och det syntes tydligt att alla bandmedlemmar strävade efter att ge sina fans vad de ville ha.
Det medelstora tältet i vilket Crash Dïet utförde sin konsert var proppfullt med ungdomar som såg ut som en armé av kloner. Stämningen var på topp och de catchiga rocklåtarna dominerade festivalområdet. Konserten var i helhet en kombination av publikens och bandets energi, förvrängd till en musikalisk explosion.

Amanda Jenssen, 12/7, SommarRock Svedala
När man av en slump blir sångerska för att ett Tv-program lyckats upptäcka ens musikaliska begåvning, kan man bli lite chockad. Det liv man så länge varit van vid vänds upp-och-ner och helt plötsligt är man kändis. Så här verkade Amanda känna inför sin spelning på SommarRock Svedala.
En ung tjej, glad nybörjare i musikbranschen, var allt annat än lugn på scen. Trots den uppenbarliga nervositeten i början av spelningen, var hon mycket trevlig mot publiken och hade en härlig humor. Ett par killar ur publiken skrek något till henne, och hon försökte förgäves att höra vad de hade att säga. Till slut utbrast hon helt lugnt och sansat, ”Jag hör inte vad ni säger, men det är säkert något fantastiskt”. Under konsertens gång började hon troligtvis känna sig mer och mer avslappnad. Hon spelade trots allt på hemmaplan i Skåne – något som hon inte snålade med att vråla ut till publiken.
Som vanligt uppträdde Amanda Jenssen barfota. Hennes unika och originella stil uppskattades av de flesta festivalbesökarna på området – stora som små, killar som tjejer. Bakgrundsbandet bestående av ett gäng medelålders, manliga jazzmusiker framhävde hennes feminina, ungdomliga sida och passade perfekt in med den charmiga och hesa rösten som så många nu känner till.

Mustasch, 12/7, SommarRock Svedala
Manligheten var slående denna kväll då Mustasch gjorde entré på XL-scenen på SommarRock Svedala. De inträdde med Jack Daniels i handen och såg ut som ett par självgoda rocklegender. Deras konsert var väldigt välorganiserad. De stod tre på rad och rockade längst fram, och ljusen blinkade i takt med trummorna. Gitarrerna duellerade mycket på solona, och prioriteringen för Mustasch på den här konserten verkade vara att göra en bra show. Någon gång i mitten av spelningen började sångaren, Ralf Gyllenhammar skrika ett par ord till publiken. ”Gillar ni sprit?”, skrek han. ”Nej!”, hörde jag en liten pojke på max 9 år skrika bredvid mig. Den resterande publiken, bestående till mestadels av män, vrålade ”JA!”. ”Gillar ni whiskey?”, skrek Ralf igen. Samma svar fick han, av både pojken och publiken. ”Då gillar ni hårdrockslivet också!”, avslutade han. ”Nej, det gör vi inte alls!”, skrek barnet förgäves.
Ljudet var i allmänhet bra. Basen var extremt stark, och gitarrerna gav ifrån sig ett slags grumligt ljud. Allting var väldigt macho, och det oseriösa slagsmålet mellan bassisten och sångaren under bassolot var pricken över i:et på denna hårdrockarfest.
Ett tag senare var det dags för sångarens lilla tal igen. ”Hur många har laddat ner vår nya skiva?”, frågade han. Alla i publiken vrålade än en gång, ”JA!”. ”Men ni är ju här i alla fall!”, skrek Ralf igen. Efter detta krävde han att åhörarna skulle ge honom alla pengar de hade. Ingen sa nej, och pengar började hejdlöst flyga upp på scen. ”Tjugofem kronor! Tack! Femtiosju kronor! Tack igen!”, vrålade Ralf, leende.
Bandet gav mig känslan av att de såg sig själva som Gudar, och de verkade tycka sig förmer än alla andra. Men en bra spelning, det gav de oss i alla fall.

// Olivia Flasch