Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Concert reviews, festival stories and interviews | FESTIVALPHOTO

 

 

Arvikafestivalen 2008

 

And One

Crazy Lixx
På metal- och electrofronten är första dagen av mångsidiga Arvikafestivalen en tam tillställning. För FestivalPhoto startades kalaset med Crazy Lixx (med nye Andy Dawson på gitarr som ersatte Vic Zino som numer återfinns i Hardcore Superstar). Med debutalbumet ”Loud Minority” ute har sleazekvartetten lyckats få en tämligen fast fanbas som hänger sig åt trallvänliga dängor som ”Want It” och ”Heroes Are Forever”. Således tar det inte lång tid innan energin flödar i samspel med publiken. Kanske går det att skylla på den minimalistiska scenen Lyran och dess akustik, men undertecknad hade gärna sett mer inlevelse trots allt.
[Betyg: 6]

Assemblage 23
Synthkonstellationen intar teaterscenen Andromeda till toner av “Naked” och “Opened”, vilka omfamnas av jubel från det aningen glesa publikhavet. Projektets ende faste medlem Tom Shear presenterar det sistnämnda numret som motsatsen till vad många antar låten vara. Det är alltså inte en kärlekssång, utan den handlar om alla de faktorer som förstör kärlek. Mitt beskådande avslutas med pulserande ”Document” innan det som kom att vara festvalens mest färgstarka akt prioriteras… [Betyg: 6]

Hardcore Superstar
Det Göteborgsbosatta (med Malmöbon Vic Zino som undantag) sleazegänget har turnérat flitigt på svensk mark i år. Bara fåtalet dagar innan Arvikafestivalen gjorde bandet en bejublad spelning på Metaltown i hemmastaden och efter att ha sett ett av Sveriges främsta band några gånger för mycket har jag satt förväntningarna högt. Men icke, Hardcore Superstar vägrar svika sin fanskara. ”Need No Company”, ”Silence for the Peacefully”, ”Bastards”, Medicate Me”, Wild Boys”, ”We Don’t Celebrate Sundays”, samtliga låtar som framförs denna kväll är hämtade från de, vad press har kallat mästerverk, två plattorna ”Hardcore Superstar” (2005) och ”Dreamin’ in a Casket” (2008). Trots att Hardcore Superstar i själva verket har släppt tre fullängdare utöver dessa, förnekar bandets kärna dess existens. Den självbetitlade plattan är för Hardcore Superstar år 0. Således kommer ”Someone Special” och ”Shame” kanske aldrig att höras mer. Synd, men Jocke Bergs (sång) furiösa energi är oslagbar, och med nye ledarparet Zino, upplever varken bandet eller publiken ens ett uns av tristess. [Betyg: 10]

Soilwork
Soilwork (även detta band gästade Metaltown) har kanske producerat en av metalvärldens mest slående plattor; ”Natural Born Chaos” (2002). Vad som är synd att bandet aldrig spelar mer än två, tre låtar från denna fullängdare live. Denna dag är det allena ”As We Speak” som framförs, om jag inte missminner mig. Däremot bjuds det på en hel bunt från nya ”Exile”. Setet inleds med ”Sworn to a Great Divide” och följs strax efter upp med titelspåret. Björn ”Speed” Strid (sång) vill ha strid så han frammanar en Wall of Death vilket resulterar i en massiv moshpit. Karisman hos frontmannen är det sannerligen inget fel på, Speed är alltid tight. Samspelet (och ensamliret) med Ola Flink (bas) är mycket mer än bara gulligt. Flink spexar hej vilt med barnsliga gester och spatserande på scen vilket för tankarna till Monthy Pythons ”Silly Walks”. Berusad eller ej så har jag aldrig sett honom såhär vrickad. ”Får vi komma tillbaka inom en snart framtid, Arvika?” Svaret blir ett bejublande ”ja!”. Synd är det dock att Helsingborgsgänget inte kan fånga det finslipade soundet som återfinns på studioalstrena. [Betyg: 7]

Suicide Commando
Ett av få band som undertecknad verkligen ser fram emot. Denna belgiska akt (i normala fall är Johan van Roy den ensamme beståndsdelen) har satt sin markör på genren aggrotech; en mix av industrial och electro av det mer aggressiva hållet. Likt artistnamnet skvallrar om, behandlar Suicide Commandos lyrik mestadels tankar om självmord. Inledande ”Bind, Torture, Kill” är slående. ”Dein Herz, Meine Gier” likaså. Första numret som bäst känns igen av publiken är onekligen ”One Nation Under God” där bilderna som visas på projektorduken tar överhanden. Även om mellansnack till största delen uteblir (hey, electro är inte särskilt personligt på det sättet), bidrar van Roys scennärvaro till att giget blir riktigt lyckat. ”Fuck You Bitch”. [Betyg: 8]

And One
Jag måste medge att EBM/synthpopsbandet And One har gjort några av genrens mest rörande låtar. Där toppar framförda “Sometimes” (rysningar, någon?) och följs tätt av melodiskt pumpande Project Pitchfork-covern “Timekiller”. Klockan må närma sig tvåsnåret och åldern börjar ta ut sin rätt på er käre kombinerade fotograf/skribent. Ålder har dock inget att göra med And Ones ledstjärna Steve Naghavi denna natt. Stiligt iklädd kostym hoppar han runt på scenen och frälser frontraderna. Förståeligt nog(?) kan rösten tyvärr inte mäta sig med hur den låter efter studioremix, vilket tar bort en del av upplevelsen. Samtidigt kompenserar Naghavis utstrålning vilken skickar varma projektiler in i var mans hjärta. [Betyg: 7]

Alice in Videoland
“Vilka jävla kämpar ni är!” brister Toril Lindqvist (sång) ut efter att bandet äntrat scen efter fördröjd väntan på grund av det chockerande skyfallet som träffade Arvika efter daga spenderandes i gassande sol. Likt Soilwork lirar det trallvänliga synthpopsbandet mestadels material från färska ”She’s a Machine”. Inget negativt i det egentligen men det tar bort en del av den förgyllande danskänslan (vilket har i plattans nya riktning att göra) som hittas åter under låtarna ”Lay Me Down” och ”Cut the Crap”. Releasepartyt som bevittnades i juni på Debaser Slussen var absolut toppklass. Vad det är som gör att denna dag blir mer eller mindre ödesdiger för denna Malmöavkomma är outgrundligt. Lindqvist sjunger fel, för tidigt, för sent och bandet kör stundtals i otakt. Hela setet med dängor som ”She’s a Machine”, ”Who’s That Boy” och ”We Are Rebels” blir tyvärr lidande. [Betyg: 4]

Combichrist
Klockan slår 18:15 när Andy LaPlegua med manskap kliver på festivalens näst största scen, Apollo. Vad som väntar den sprudlande massan (på campingområdet har Combichrist uppskattningsvis nämnts flest gånger som mest sevärda akt), är ett hopkok av aggressiva låtar i form av ”Shut Up and Swallow”, ”This Is My Rifle”, ”Electrohead” och ”Get Your Body Beat”. I assistans till LaPlegua lägger både Shaun F. (keyboard) och Joe Letz (trummor) ett sådant krut som världen aldrig skådat tidigare. Energin är total. Närvaron är fatal. Att Letz sitter sidovänd ger giget en helt annan dimension. Ett minus på att min klocka efter ett tag antyder på att det börjar bli lite småtråkigt. [Betyg: 7]

// Robert Norgren