Stadsfesten har stött på vissa motgångar i år. Först ställde komikern Björn Gustafsson in alla sina framträdanden för sommaren, och då man inte fann någon ersättare till det tilltänkta humorinslaget ersattes detta med Kleerup. Sedan tappar Eric Gadd rösten och hans plats får panikfyllas av Magnus Carlsson, Titiyo och Eagle Eye Cherry. Men Stadsfesten fruktar ej, det stora dragplåstret i årets upplaga är inga mindre än Europe... När jag kommer in på festivalområdet hörs redan dånet från kvällens första akt – E.M.D, killarna från Idol som slagit sig ihop till Sveriges första tvättäkta pojkband. Som jag väntat mig är det en övervägande ung publik de har dragit. Mestadels tjejer, förstås, men förvånansvärt många killar också. Eller, kanske inte så förvånansvärt trots allt... de står nämligen mestadels och håller hårt i sina flickvänner. Det kan behövas, tjejerna är uppenbart exalterade över killarna på scenen. De måste tyglas. E.M.D framför sina popdängor, många av dem smäktande ballader, i matchande svarta outfits med vita slipsar och hängslen. Men Danny är visst lite slarvig får vi veta, han har glömt sina hängslen hemma. Två Justin Timberlake-låtar hinner de med också, Rock Your Body och Senorita, varav den senare framförs med E.M.D på instrumenten och bandet på sången. Ombytta roller alltså. Pinsamt nog (för mig eller för dem?) hade jag inte märkt bytet om jag inte sett det. Det blir aldrig tråkigt, så mycket ger jag det, killarna skämtar och flirtar med publiken. ”Vi älskar er!”. Flickorna längst fram skriker och sträcker armarna mot scenen. Men är det bra? Nja. Vore jag en femtonårig pojkabandsfantast hade det dock förmodligen varit alldeles, alldeles... underbart. ”Hej, det är jag som är Titiyo, om ni undrade!” hälsar Magnus Carlsson, del av kvällens andra akt. Därefter följer en skön tolkning av The Kinks Waterloo Sunset, tätt följd av en för mig okänd soullåt. ”Det var nästan som Eric Gadd, eller hur?” undrar Magnus. Publikens medelålder har höjts med några decennier. ”Nästa låt heter Final Countdown. Ni kanske har hört den? Den går så här... dutu dutu!” trallar Magnus och brister sedan istället ut i Bowies Life on Mars, som nästan ger mig gåshud. Magiskt. Magnus står emellertid med händerna i jackfickorna och vaggar förnöjsamt. Man blir liksom lite varm där i den kyliga sommarkvällen. Magnus Carlsson har fått ett nytt fan. Snart får han sällskap på scenen av Titiyo. ”Här kommer ju Eric Gadd!”. Ständigt påminns vi om vem som skulle ha stått på scenen egentligen, men när jag ser mig omkring så verkar ingen sakna Eric Gadd. Speciellt inte jag. Skönt att han inte kom. Magnus och Titiyo gör en vacker duett, Always on my mind. Sedan kör Tityo några låtar solo, bland annat en av Eric Gadd, innan hon presenterar herr körsbär. Eagle Eye Cherry alltså. Han drar igenom en uppskattad Falling in love again. Därefter följer Save tonight som möts av publikrusning och jubel. Som avslutning körs en rivig Are you still having fun. Kleerup med gästartister följer därpå. Inga förväntningar från min sida. Tur det. Swingfly inleder inför en gles publikskara bestående mestadels av män i tjugoårsåldern. Vad som händer därefter gör mig förvirrad. Någon slags musik spelas, som ett långt intro. Men inget händer på scenen, på jätte länge. Folk går därifrån, och jag blir irriterad och vill också gå. Sen dyker Magnus Carlsson upp på scen och trallar lite på en The Smiths låt. Allting avslutas med att Titiyo kommer upp på scen och kör sin Longing for lullabies. ”Tack Skellefteå, Sveriges snyggaste stad!” avslutar Kleerup. Jaha ja, tack för vad din smickrare där? Vad hände, seriöst? Någonting sker när så slutligen Europe ska spela. Festivalområdet nästan töms, förutom stadens torg. Där, framför scenen står nu folk som packade sillar och laddar. Vart kom alla ifrån? Var det så där många på festivalområdet över huvud taget? Det är uppenbart vilket kvällens huvudnummer är. Jag är något förvånad ändå, och fortfarande något tveksam till hypen. Men Europe kommer in och bara äger hela festivalen. Dom lirar tight och det märks att det är ett erfaret gäng. Mellansnacket känns lite passé dock. ”Skellefteå! Vilket draaaaag! Can I get a who-ho-ho?!” om och om och om igen. Men inte en jävel bryr sig, det är ju Europe liksom! Halvvägs igenom är jag nöjd, jag behöver inte ens se resten. Jag fattar hur underbart alla andra tycker att det är. Men jag är stelfrusen och nykter, så jag skippar Europes avslut och Lillasyster. Går hem och laddar för dag två istället, det vill säga sover som ett litet barn. Andra dagen har jag sällskap på festivalområdet av ett par vänner. De övertygar mig om att vi kan missa Tomas Andersson Wij (vem är han, frågar de storögt), insisterar på att hoppa över Amanda Jensen och sitter fortfarande vid köksbordet och sörplar alkoholaktiga drycker när Florence Valentin intar scenen. När Jill Johnson spelar är vi på området men dock på väg mot karusellerna, och Petters bejublade framträdande hör jag ombord på Ali Baba (ni vet, flygande mattan) ett tiotal meter upp i luften. Till sist tar jag tag i saken och mutar mina hungriga vänner. ”Om ni går och köper mat så håller jag en bänk på torget så kan vi käka där”. Det fungerar och från bänken har vi utmärkt utsikt över kvällens och festivalens sista (och för vår del enda) framträdande, Soundtrack of our lives. Även denna soliga dag har hunnit bli natt, och det är riktigt kallt. Ebbot gör sitt bästa på scen, presenterar både gammalt och nytt material, svänger runt i sin schackrutemönstrade kreation. Visst låter det bra. Men lördagen har inte varit lika folktät som fredagen och publiken är till antalet kanske bara en tiondel av den som Europe drog. Folk börjar nyktra till och bli trötta och kalla. Soundtrack of our lives levererar, men publiken orkar inte riktigt hänga med. Mätta och belåtna kräver mina vänner att vi går hem och värmer oss. ”Perfekt musik att gå hem till”, konstaterar någon. // Therese Bergsten |
|
