Silverstein (Mejeriet - Lund)

Som band tror jag inte att det är roligt att mötas av en halvtom lokal när man färdats så långt för att ta sig dit. Men besvikelse är ingen anledning till att göra en halvdan spelning, vilket tyvärr är precis vad Silverstein gjorde den 4/6 på Mejeriet.

Det första förbandet, Lapko, var relativt tråkigt. De saknade energi och glöd, och deras musik var inget originellt. När andra förbandet, Today Forever kom på scen blev stämningen lite bättre. De spelade med en ordentlig kraft och med mycket rörelse. Sångaren hade en stark röst och musiken i allmänhet påminde mycket om huvudnumret, Silverstein.

När Silverstein väl gjorde entré var min första tanke att de såg väldigt självsäkra ut. De tidigare banden hade varit smått nervösa och kaotiska och hade inte riktigt vetat hur de skulle bete sig mot en publik. Silverstein visade inga tecken på nervositet utan började direkt spela under kontroll. Publiken bestod inte av mer än nittio pers ungefär, men de som var där var vilda och glada och visade uppskattning till bandet. Trots detta syntes det smått diskret på Silverstein att de hade hoppats på fler fans.

Sångaren Shane Told hade en otrolig screamo-röst. Variationen mellan vacker sång och argt skrik var riktigt passande, och personligen tyckte jag att hans röst påminde mycket om From First To Lasts före detta sångare, Sonny Moore. Ljuseffekter var inte ovanliga under konserten. Strålkastarna blinkade till trumrytmen och allting blev mörkt när instrumenten helt plötsligt blev tysta under en snabb sekund för att bygga förväntan i låten.

De båda förbanden och Silverstein verkade stå varandra mycket nära då de hela tiden dedicerade låtar till varandra och sprang ut på scen under varandras låtar för att sjunga med. Det var gulligt men lite fantasilöst. Har de ingen annan att dedicera låtar till, tänkte jag. En annan favorit var att konstant berömma Sverige för alla saker Told kunde komma på.
”You have lots of great punk bands! And I love your Swedish Fish!” skrek han i pauserna.

Publiken bestod till mestadels av skrikande tonårsflickor och deras pojkvänner. Ungdomarna tryckte sig mot staketet för att komma bara en centimeter närmare Told, ögongodiset.  När han senare bad publiken att skapa en ”battle circle” som han kallade det, var det ingen som sa emot. Det var som om de ville visa att de är Silversteins absolut bästa fans och gör precis vad han ber om. Två pojkar lyckades till och med ta sig upp på scen för att attackera stackars Told. Han blev chokad och försökte trycka bort dem. Allting såg riktigt lustigt ut och han fortsatte att sjunga medan vakterna jagade pojkarna på scenen.

Allas favorit, My Heroine, tillägnade bandet flickorna i publiken. Det var den mäktigaste låten som spelades, och den enda som skapade den där positiva känslan som saknades resten av tiden. Publiken blev förälskade, men inte bara i bandet. Kyssande tonåringar syntes i alla hörn och kanter, och låten blev kvällens hit.

Spelningen var generellt sett väldigt ytlig. Bandmedlemmarna betedde sig väldigt professionellt, och det verkade som om de hade glömt det roliga med att spela för sina fans. Den äkta glädjen och personkemin jag sett på så många andra spelningar fanns inte och den enda klimaxpunkten för att få adrenalinet att rusa var My Heroine som inte varade mer än ett par minuter. Vid vissa tillfällen kunde man skymta en liten gnista av positiv energi, men den försvann lika fort som den hade kommit.

För de trogna fansen var det troligtvis underbart att få se sitt favoritband spela, och få andra verkade tycka som jag. Men objektivt sett var det inte en hundra-procentare.

Ta en titt på bilderna från spelningen, klicka på denna länk.

// Olivia Flasch