 Bussen var försenad i flera timmar så vi kom fram mitt i natten till wacken. Det var naturligtvis då verkligen becksvart och att hitta sitt eget bagage utvecklades mer eller mindre till en sport i mörkret. Jag och mina två vänner, Åsa och Mynta, fann dock våra väskor ganska fort. Vi började sakta bege oss till en plats vi hade fått bestämt med en kille som väntade på oss, som vi skulle campa med.
Jani hette han förövrigt. Det visade sig att tre fulla tjejer + tält + pinnar + mörker inte resulterar i ett uppslaget tält,
det blev bara pannkaka.
Jani, som först hade skrattat åt oss, beslöt sig iallafall efter vårat fjärde försök att han skulle hjälpa till.
Sagt som gjort och helt plötsligt hade vi ett uppslaget tält.
Måste väl erkänna att karlar kan det där med pinnar och hål ibland.
Men bara ibland...
Vi måste ha fortsatt vårat drickande den kvällen, för dagen efter vaknar jag upp och inser att jag använder ett flak öl som huvudkudde.
Mindre bekvämt kan man påpeka, men desto närmare till frukosten.
Knäckte en öl och det hela var igång igen.
Mitt i allt det här, supandet, fick jag och Mynta för oss att vi behövde mat.
Jag har en spricka i minnet här kan jag tillägga, för jag och Mynta var ensamma vid vårat camp.
Vart allt annat folk höll hus har jag ingen aning om.
Iallafall, själva skulle vi fixa nudlar.
Visst låter det lätt?
Vi rotar fram ett spritkök, tesprit, nudlar och vatten.
Nu kanske du undrar hur detta kan gå fel? För du har nog redan förstått att det går snett.
Vi häller i tespriten där den ska vara och tänder eld.
Mynta råkar på något sätt spilla vatten i behållaren med brinnande tesprit precis när hon ska sätta på kastrullen.
Hon grymtade till lite.
Mynta: - Jag tror den slocka.
Jag: - Är du säker?
Hon håller handen över och påpekar att det är ju lite varmt fortfarande.
Jag tittar på den och påpekar tillbaka att det är ju ingen låga alls.
Efter lite diskuterande fram och tillbaka kommer vi fram till att den är släckt och att vi måste göra om allt.
Att komma fram till att man måste göra om det när man är full och hungrig är jobbigt,
man vill gärna ha sin mat just då.
Sittandes ner tar Mynta det lilla fyndiga handtaget, greppar tag om tesprit-behållaren,
sträcker sig så långt bort hon kan och häller ut det.
POFF!
Jaha, nu hade vi satt eld på campet också. Lyckat!
Det slutade bra för oss dock.
Jag stampade hysteriskt och Mynta hämtade vatten.
Det var så vi träffade och började prata med våra grannar, Norrmännen.
Mynta hade gått till dom och frågat lite snällt om dom hade vatten.
Dom frågade vad hon skulle ha vattnet till och hon hade då pekat på en hoppande mig och sagt "Ja, det är så att vårat camp brinner.."
Norrmännen blev helt till sig, tog allt sitt vatten och sprang över till mig, som blev jävligt tacksam över att elden tillslut dog.
Efter den här incidenten fick varken jag eller Mynta komma närheten av spritköket igen.
För den som inte har varit på wacken open air kan jag meddela att det är en ganska stor festival.
Väldigt stort campingområde där tusentals hårdrockare knör ihop sig för att dricka ljummen öl.
En natt, jag minns verkligen inte vilken, är jag och Mynta ute på äventyr.
Vi gick runt till flera camp och blev bjudna på alldeles för mycket öl för vårt eget bästa.
Men det riktiga äventyret började när vi skulle hitta tillbaka till vårat tält.
Vi gick och vi gick, men allt såg precis likadant ut.
Tält, bilar och fulla karlar som pratar tyska.
Så vi gick där, timmar i mörkret, tills Mynta ser någon hon känner igen.
Jag har ingen aning om vem denna är, men han visste tydligen vart vi bodde.
Hur kommer det sig att andra vet vart jag bor, men inte jag?
Tält ja, dom kan göra en mäktigt förbannade faktiskt.
Iallafall Mynta.
Vi var på väg till toaletterna. Åsa gick först, sen Mynta och sist jag.
Vi sicksackade fram mellan alla tält ganska smidigt med tanke på att vi var väldigt fulla.
Och så hände något, Myntas tur och motorik försvann.
Hon snubblade inte en gång, utan minst tre, tills hon blev så förbannad att han inte visste vad hon skulle göra.
Och så snubblade hon igen. Sittandes på knä sliter hon upp alla tältpinnar på tältet hon just ramlat över,
ställer sig upp, plockar upp tältet från marken och kastar iväg det så långt hon kan.
Det kan inte varit mycket i just det tältet, för det flög faktiskt ganska så långt.
En nöjd Mynta går vidare mot toaletterna medan jag står kvar och stirrar lite.
Inte på henne eller tältet, utan på 4 stycken karlar i 40-års åldern som sitter med munnarna nere vid knäna och tittar på tältet, som antagligen var deras.
Något jag tycker är väldigt roligt är att driva med tyskarna.
Ingen normal tysk kan ju svenska.
Hur lätt som helst kunde man få 6-7 tyskar att skrika ut "Jag är bög! SKÅL!".
I och för sig så lät det mer; Jaeg er boögh! Schkol!
Man behövde bara säga att det var en svensk snapsvisa.
En tysk kom fram till mig och Åsa en dag och sa "Jaeg er kot ock villig"
Åsas reaktion var:
- Va fan säger du?! Denna stackars tysken hade jag och Mynta träffat kvällen innan och han hade memorerat vår "snapsvisa".
Jag tyckte det hela var hysteriskt roligt!
Men festivaler handlar ju inte bara om att sätta eld på campingen, lura tyskar och att supa sig full.
Även om det visat sig vara några av mina talanger.
Detta året på Wacken, 2004, var DIO där, för mig en legend.
Ingen partymusik direkt, men något jag ändå gillar.
Och det är en sådan upplevelse man är ute efter.
Att se någon/några live som man verkligen vill se.
Den upplevelsen går inte att beskriva, utan den måste upplevas.
Om och om igen.
Det man inte minns, har inte hänt!
Eventuells bildbevis är manipulerade.
Glöm inte det! /Emma Bengtsson |
