Min festivalsommar startar på en rörig festivalbuss mot SWEDEN ROCK FESTIVAL i Sölvesborg tillsammans med min pojkvän Andy.  Vi hamnar på spridda platser och det enda vi har å dricka är 3.5or. Efter drygt 8 timmar på en varm buss fullproppad med 16-åringar som precis fått åka på sin första festival för mamma, är vi äntligen framme. Vi hittar Razze, som står och tjänstgör för festivalbussen samtidigt som han dricker folkbärs. Vi får våra inträdesbiljetter av honom. Varma, törstiga och 200 kronor fattigare (dryga jävla campingavgift) var vi äntligen klara för lite rock´n roll. Och så blev det.

Och vilken tur (?) att den första riktiga sommarvärmen skulle utspela just under de här dagarna, 30 grader varmt. Jag och bland annat Razze tog oss i alla fall ett dopp andra dagen. Under festivalens gång stötte man på (utöver de 90% glamrockarna) en del skumt folk. Bland annat en kille som slickade min kompis pung för en bira, alla människor som på olika sätt visade upp sina genitalier på campingen (Se galleriet) för att inte tala om alla galna tyskar och norrmän. På bussen hem funderade jag på ifall det verkligen var värt att punga ut 1700 spänn för denna festival fylld med dryga glammare och dålig gubbrock. Mycket tveksamt om jag vågar mig dit igen, denna festival är dessutom den sämsta jag varit på, sommaren startade inte som väntat. Men upp igen och in i matchen!



Tyvärr var jag tvungen att jobba i en hel månad innan jag kunde ge mig iväg på nästa festival ARVIKAFESTIVALEN (för min del, tredje året i rad) uppe i de värmländska skogarna. Då som reseledare för festivalbussen. Inge party den här bussresan inte, och trots att jag lovat busschauffören att hålla koll på resenärerna är det en (till och med en bekant till mig) som spiller ut öl i bussen + att två stycken som spyr i den.

Väl framme möts man av en glad Stefan och en kvinnligt bekant till honom som bjuder på öl och sprit direkt på plats. Trots att regnet öser ner blir det direkt party när jag ansluter mig till mina gamla Arvikavänner, slår upp tältet och tar en öl. Första natten är alltid värst, jag sprang runt med bland annat min vän Victor på campingen, pratade med en massa okända människor, hoppade runt på campingens egna rave, tiggde alkohol och röjde. Jag iförd endast nattlinne och tofflor. När klockan började närma sig 6 på morgonen kommer ett par killar med en platta bira de stulit och delar med sig av den, lyckan var obeskrivlig.

Varmt på dagarna och kallt på nätterna är ett sätt att beskriva det typiska Arvikavädret på och självklart ska det alltid regna någon gång under festivalens gång. Hälften av Bajamajorna var obrukbara bara efter första natten, det var jättekö till vattenstationerna varje morgon precis som det är vartenda år, folk stjäl dessutom av varandra som korpar, ingenting har förändrats här.

Denna festival orkade man i alla fall se lite av Satyricon, Thåström, Nationalteatern och Turbonegro, dock inte Arch enemy som var det enda bandet jag faktiskt ville se.

Något annat man alltid känner igen på Arvika är bitterheten sista dagen. Ingen vill någonting, ingen har pengar, ingen har sprit. Nä det finns inget tråkigare än ArvikaLördagen.

Hemresan går smidigt. Dock var det jobbigt med alla kids som ”blivit bestulna” på sina festivalbuss-biljetter hem och bråkar om det höga priset för en ny. Jag kommer i alla fall med den sista bussen mot Stockholm. Här känns det som att jag börjar bli lite väl gammal för Arvika, när jag åkte dit första gången som femtonåring passade det mig alldeles utmärkt.



Ingen rast och ingen ro, knappt två dagar efter hemkomsten är det dags för sommarens stora krafttag, nämligen METALCAMP i slovenien. Modig som jag är åker jag in till Stockholms bussterminal i vetskap om att jag inte känner en käft som ska dit. Jag placerar mig själv längst fram i festivalbussen tyst som en mus. Vi får reda på att det är två personer som fattas, efter att reseledare Malin ringt ett par samtal får vi reda på att de försvunna resenärerna tagit fel på dag. Vi kan inte göra annat än å ge oss av utan dem. Det är lite läskigt att man ska tillbringa 40 timmar på en buss fullproppad med totala främlingar. Men med hjälp av lite öl och mina sociala skills så känner jag främre delen av bussen efter knappt en timma. Strax innan vi nått Helsingborg kör de två försenade resenärerna ikapp oss med bil och hoppar på bussen. En rätt händelselös färjetur senare har vi kommit till Danmark. Inget party då inte. Folk realaxar till nästa färja. När vi tagit färja nr 2 till Puttgarten får resenärerna till sin stora lycka reda på att festivalbussen från Göteborg ligger två timmar efter oss och att vi ska vänta in dem i hamn. Och vad finns i Puttgartens hamn om inte paradiset Bordershop. Efter någon timmes intensivt shoppande bestämmer ett par av oss att gå ner till stranden, softa och dricka bärs. Mitt i allt kommer trotsallt Göteborgsbussen, dessutom kör dem förbi oss. Vi kutar på vår buss och åker ikapp och möter upp dem på en bilmack ett par kilometer bort. Och på Göteborgsbussen fanns Både Razze och stefan. Happiness!

Den nervösa resan (tack vare våra rätt dåliga busschaufförer) fortsätter, 12 timmar genom Tyskland, 6 timmar genom Österrike, 2 timmar genom Italien, och sedan in i Slovenien en knappt timma kvar till Tolmin där festivalen utspelar sig. När vi kliver av välkomnas vi av 40 grader värme. Färden upp till vår camping var så jobbig att jag inte ens orkar berätta. Väl framme var det bara å sätta upp tältet och påbörja festivalandet.

Första natten hann man knappt ta en enda klunk av sin öl eftersom man var tvungen att hjälpa en full handikappad skåning med diverse uppdrag som att hitta hans kamera, linsfodral, linsvätskan och en massa mer. Gissa vem det kan ha vart.

En typisk dag på Metalcamp såg ut ungefär såhär:
Vi vaknar till vid 8, plockar ihop en kasse med öl och dricksvatten, handduk, schampoo badkläder och ett glatt morgonhumör och promenerar ner till stranden och den klarblåa floden. Placerar kassen med dryckerna i vattnet för kylning, sedan är det bara å hoppa i själv, och ligga där tills klockan blev lunchdags. Då drog man upp till Byn i Tolmin och gick på någon av alla restauranterna, käkade pizza och drog i sig ett antal glas vatten. Sedan till supermarketen och handla vatten och sedan ner till campingen igen. Väl där badade man till solnedgången då de bästa banden skulle börja spela. Typ så såg våra dagar där ut. Bland alla tokiga slovenska infödingar, upptåg och Melongrollar spelade ju även här endel band.

Bandet Arch enemy skulle spela och jag tänkte verkligen se dem eftersom jag missade dem på Arvika. Dock ställde dem in pga värmen. Bättre lycka nästa gång tänkte jag och såg i alla fall halva Dimmu Borgir och en kvart av Opeth …. Under hela festivalen.

Trots att man kanske inte gjorde så mycket får ändå den här festivalen 9 av 10 tack vare det utomordentliga priset och den galna stämningen. Metalcamp kan bara förebereda sig för en Svensk terrorattack nästa år igen.

Efter en extremt seg hemresa kräks man mitt på Stockholms bussterminal. Magsjuka, hallelulja!



Som tur är hade jag ett par dagar på mig att tillfriskna, men den första Augusti hände det grejjor. Samma dag jag fyllde myndig avgick festivalbussen mot fatölens välsignade land, den här gången från Södertälje tillsammans med tre välkända musketörer. För tredje året i rad presenterar jag mina damer och herrar TOO FAST FOR… ursäkta, WACKEN OPEN AIR i Tyskland. När jag och mina vänner Putte, Walter och Nikko kliver ombord på bussen börjar resten av resenärerna till våran förvåning applådera, tydligen är det i princip exakt samma gäng vi åkte med förra året. Vi skonar dem inte en minut utan drar igång Too fast for love på vår lilla bandare. Jag höll räkningen på hur många ggr vi kört den så länge jag var nykter. Alltså efter två timmar hade vi kört den 21 ggr. Med tanke på min fylla gick hela färden undan. Nere i Wacken mötte vi våra bekanta från de andra bussarna, även här, Razze och Stefan. Festivalbussresenärerna slog ihop ett stort camp och började kröka.