Roskilde 2005 - Hett och sexigt

Jag och min praoelev anlände till Roskilde söndag eftermiddag, vilket som vanligt var för sent för att få en bra tältplats men som tur var så hade mina kära vänner lyckats hålla plats för två tält (efter lite omstrukturering av grannarnas tält…). Det är inte varje dag man har med sig en praoelev som gör allt jag säger till honom, putsar skor etc. Men men någon måste ju lära upp den nya generationens reseledare.

Det Roskilde vi kom fram till var varmt och gött men efter några dagar i stekande sol så var man aningen trött på vädret, vilket säkerligen alla andra kräftor också var. Festivalen löpte på bra som vanligt med massvis alkohol och diverse värdelösa raggningsrepliker, tills tisdag kväll då det plötsligt dyker upp en upp-pumpad anabola danskjävel som drämmer en ölflaska i mitt huvud för att han ”trodde” att jag bråkat med en kille som satt och spydde. Det är inte första gången jag springer på anabolapojkar så slutsats om dessa: inte bara krymper en viss kroppsdel utan de blir även helt totalt sjuka i huvudet. Det blev ambulansfärd och sedan två stygn och mindre hår på mitt huvud. Sen kan vi även lägga till en huvudverk som inte var av denna värld, plus feber en dag. Men förutom detta så var det en härlig festival med ovanligt mycket lyckade band. Favoriterna var Green Day och dessa gjorde verkligen en show av hög klass. Det enda lilla negativa skulle vara att de körde lite väl mycket nya hits, som visserligen är bra men som ett fan från deras unga tid är jag mer inlyssnad på deras gamla plattor. Men visst det var bra ös när American Idiot öppnade upp och sen avslutningen med en långversion av Minority så funkade det superbra. Det häftigaste var nog när Billy Joe, Tre Cool och de andra grabbarna bytte ut sig själva mot några lyckliga själar från publiken som fick ta över deras instrument. Gitarristen Thomas och de andra har verkligen något att skryta om att de spelat på Orange Stage på Roskilde. Efter att extraartisterna blivit nerkickade och Green Day hade försvunnit ner från scen ett tag så kom de tillbaks in men dock med en liten klen låt, Maria, draget i publiken försvann nu tyvärr lite men detta löste grabbarna ganska snabbt med Boulevard Of Broken Dreams och sedan en cover på Queens We Are The Champions ihopmixat med skjutandes konfettikanoner. Och till sist Good Riddance (Time Of Your Life). Slutsats: Jag var i extas men hade hoppats på fler gamla godingar men de gamla punkarna vet hur man gör en bra show, synd bara att det inte var lerigt så det kunde blivit en Woodstockrepris…

Ett annat höjdarband som jag tyvärr inte är så inlyssnad på var Audioslave med Chris Cornell från Soundgarden i spetsen. Sen får man verkligen inte glömma Tom Morello, Tim Commerford och Brad Wilk från Rage Against The Machine. Två grymt bra band som nu helt enkelt slagit sig samman. Dessa grabbar gjorde en ganska lugn och skön konsert, publiken var aningen klen men med RATMs gamla Killing In The Name Of så blev det fart. Självklart blev det även en gammal klassiker från Soundgarden också i form av Blackhole Sun. Besvikelse från publiken märkte man verkligen av när Audioslave gått av scenen och skippade att köra något extranummer. Men för mig var Audioslave en skön och ganska ny upplevelse som jag kommer lyssna mer på, fast RATM och Soundgarden blir svåra att slå.

Efter Audioslaves konsert så var det Black Sabbaths tur att visa vad de går för. Trotts en sliten publik så rockade Ozzy och de andra gubbarna hårt. Ozzy både sprang, headbangade och hoppade på scen, undra vad hans läkare säger om detta. Det kom en rullstol crowdsurfandes, undra om denna var avsedd för Ozzy efter konserten…? Konserten värmdes upp med en instrumental mix av låtar som komma skulle. Av de låtar som spelades så hade jag förväntat mig att publiken skulle ha lite bättre koll på Sabbaths texter än vad dom hade, visst att så gott som alla försökte ”hmmma med” men till Warpigs som spelades precis i början så var det lite väl dålig publik, desto bättre blev det till Ironman. Ozzy passade även på att slänga iväg en hink med vatten över publiken längst fram, förmodligen för att få igång lite mer drag. Konserten i sig var väldigt omväxlande med tunga hårda stycken och en bluesversion av ”The Wizard” där Ozzy jazzade iväg med sitt munspel. Efter detta bytte Ozzy ut munspelet mot ett munspray och sedan studsa han och grabbarna av scenen för att snart komma tillbaks som en gummiboll. Repertoaren bjöd självklart även på Paranoid och gubbarna i Sabbath blir nog aldrig för gamla för att rocka!

Sjömanna och jugendparty blev det med Turbonegro. Dessa var goda som alltid, erektion, toplessflickor och skitsnack om danskar som bonus. Tyvärr var detta den enda gång jag såg till toplessflickor under denna festival. Varför var det så? Det var ju toplessvärme. Ett band som behöll tröjorna på (som tur var…?) var det rebelliska feministbandet Le Tigre. Tre tjejer eller var det två tjejer och en kille med väldigt gäll röst? Hur som helst så var det bra discofeeling på Odeon med tonvis av flickor som dansade och sjöng. Det absolut bästa med konserten var konstigt nog ljussättningen, den var helt perfekt snygg och mysig.

Ytterligare ett superband var Velvet Revolver som fick äran att spela på Orange, vilket behövdes då gamla medlemmar från Guns n Roses och Stone Temple Pilots medlemmarna drog en publik på 50000 personer. Det var även inte helt oväntat de gamla GnR låtarna som fick igång publiken på riktigt. Med låtar som Mr. Brownstone, It´s So Easy och dessutom en cover på Pink Floyds Wish You Were Here så är det svårt att misslyckas. Gitarrsolot på dubbelgitarren gjorde ju inte heller konserten sämre.

De två sista höjdarbanden jag tänkte orda lite om är Röyksopp och Flogging Molly. Röyksopp var som väntat helt underbara men varför de blivit placerade på en så liten scen som Metropol kan jag inte förstå. Hade gärna fått plocka bort Snoop Dog och istället fått igång en superfest med Röyksopp på Orange. Flogging Molly var en överraskning för mig. Bandet som lirade underbar irländsk punk med dragspel, mandolin, banjo och diverse andra underliga instrument i en härlig pubkänslablandning.

Summering av Roskilde 2005: Som vanligt mycket god dansk öl, en hel del fulvodka blandat med lyxmiddagar i form av pasta med ketchup, majonnäs och remoulad. Hellyckade band detta år, bara småbesviken på Foo Fighters och ja Snoop Dog fjollan, fast hans film före konserten lyfte upp poängen från minus 7 till minus 2. Green Day var favoriten, kanske för att jag varit fan av dom i många år men Flogging Molly gav mig en riktigt underbar surprise, kommer definitivt att lyssna mer på dessa. Tyvärr finns det idioter som är totalt nerdrogade och aggressiva men förutom dessa så var det en alldeles underbar festival.

Mange takk Roskilde Festival för en underbar festival och bra service i mediacentret// Rasmus me hål i huvet