Är man bosatt på andra sidan jordklotet i ett halvår så är det väll på sin plats att undersöka musiklivet här, och det var precis vad jag gjorde.

Jag och min bror flög först in till Melburne, som jag hört skulle ha en väldigt utbredd alternativscen, tyvärr så märkte jag inget av denna. Det närmsta jag kom någon form av musik var hejaklacksramsorna under Australian Open. Men så vi åkte vidare längst upp med östkusten, här på vägen däremot fick vi ta del av riktigt bra musik genom bilradion. Här var det inte mycket ”europop-unkadunka-populärmusik” inte, utan det var gammal skön rockmusik, en del country, lite sk8-punk och en twist av melankolisk reggae. Efter många dagars radiolyssnande på roadtrippen så nådde vi Brisbane, den lilla staden där jag skulle spendera 1 termin med ”skola”. Väl här upptäckte jag att det var ett väldigt rikt musikintresse, speciellt i form av många lokala förmågor fick chansen att visa upp vad de hade att bjuda på, och detta skedde nästan dagligen. Många av dessa band var suveräna.

Det förekom även en del kulturfestivaler så som Buddhas födelsedag, Grekisk weekend etc. där det självklart förekom musik från respektive kultur. Men dagen då det var dags att fira den ”australienska kulturen” så blev jag lite besviken. Dagen jag pratar om är dagen till Bon Scotts (ej från Australien, ja jag vet men…) ära, just denna dag (så som många andra) så var jag ute o partajade men DJ:sarrna vägrade att spela AC/DC, dåligt. Dagens DJ:s i Australien borde enligt mig ta bättre vara på de få riktigt fenomenala (tänk på skillnaden på orden fenomenala och bra ) band de har. Över till en annan kultur, den asiatiska, människor därifrån vimlar det av här och det hände att man ibland råkade ramla in på någon karaokebar. Dessa kunde ibland vara helt tomma förutom på en liten asiat som stod och övade in engelska covers med japansk textning, inför nästa utekväll med gänget.

Brisbane kunde i mellan åt få till riktigt stora sköna band som exempelvis Nightwish, Prodigy, Green Day och Anthrax. Men däremot på de flesta musikfestivaler så var mestadels inhemska band eller band som vi Svenssons inte känner till i alla fall. Kände mig lagom dum när lokalborna rabblade upp en massa band som jag inte hade den minsta aning om vad det var för några band. Festivalbesökarna på den festival jag besökte, Blues n Roots festival borde gå en kurs i Svensk/Dansk-festivalsuperi. Campingen var totaltom förutom på 2 hårdrockssnubbar, 1 äldre dam i flanellskjorta, 1 brud full med piller i kroppen och en tant som somnade efter 10minuters konversation. Folk var inne på festivalområdet och lyssnade på konserter! Vad är detta för stil… Något som var ännu värre var att när konserterna var över (kl 00) så fylldes tälten sakta men säkert och det ända ljud som hördes var OZ-snarkningar (vilka vi inte skall analysera nu, då bara de är en helt egen musikstil…).